Mensen är i antågande. Jag känner det hur tydligt som helst.
Mungiporna strävar neråt, mitt språk blir korthugget, på fikarasten står jag hellre ensam ocn trycker vid det varma sköna elementet än är med i kollegornas glada jargong och när jag kommer hem får ungarna skopvis med ovett trots att de bara försöker liva upp stämningen lite grann.

Jag är helt enkelt premenssur.