Jag hade siktet inställt på 2000 när jag klev ut från kontoret och styrde kosan mot bilen på parkeringen.
2000 som i simmade meter.
Efter jobbet var nämligen planen att tillbringa en timma i simbassängen för att motionera lite hälsporrevänligt.
Tji fick jag!
När jag låste upp bilen och skulle dra nyckeln ur låset satt nyckeln kvar. Det var bara det svart plasthöljet runt själva nyckelämnet som följde med min hand. Och det var omöjligt att få loss nyckeln.
Jag gick tillbaka in på kontoret och lånade en polygrip av vår IT-tekniker. Men hjälp av den lyckades jag få ut nyckeln.
När jag skrapat rutorna och satt mig i bilen lyckades jag vrida om den futtiga nyckelstumpen i tändningslåset utan hjälp av polygripen. Men till vilken nytta? Bilen vägrade starta. Den bara tuggade runt utan att tända till.
Jag försökte några gånger innan jag gav upp och ringde till Förundersökningsledaren.
Han hade haft egna problem på väg hem från sitt arbete. Vägen var avspärrad på grund av snöovädret så han hade fått ta en omväg och kom försenad till fritids där sega barn väntade på honom och var högst ovilliga att få på sig ytterkläder och samla ihop sina saker för att åka hem.
När Förundersökningsledaren skjutsat hem barnen och hämtat en reservnyckel till bilen kom han äntligen för att hämta mig. Jag hade gått tillbaka in i vestibulen och stod och tryckte i värmen och sjöng julsånger för mig själv.
När jag såg att Förundersökningsledaren kom gick jag ut till honom. Då hade han redan fått igång min bil med sina magiska krafter. Eller om det kunde varit den hela reservnyckeln som gjorde susen.
Nu hade det gått en timma sedan jag slutade jobbet och det kändes inte alls som det var läge att åka och simma. Varken jag eller Förundersökningsledaren var heller särskilt sugna på att åka hem och laga mat så vi bestämde oss, med barnens glädje som svepskäl, för att köpa med mat hem från McDonald´s.
Förundersökningsledaren körde till McDonald´s medan jag körde hem och skulle börja duka.
Just som jag svängde in i vårt område från stora vägen ringde Förundersökningsledaren på mobilen.
-Jag har glömt plånboken hemma. Jag har inga pengar att köpa mat för…
Jag bestämde mig snabbt för att det ändå skulle gå fortare att åka till McDonald´s och bistå Förundersökningsledaren än att åka hem och laga mat så det var bara att vända kosan in mot stan igen.
Nu är vi alla mätta och glada, även om jag känner mig lite slapp som missade simningen.
Innan du skrattar åt min eftermiddag/kväll så ber jag dig betänka att allt utspelade sig under rykande snöstorm. Det gör liksom det hela lite jobbigare.
Jag kan i alla fall inte beskylla mitt liv för att vara tråkigt och händelselöst.
