Strax innan jag slutade för dagen ringde det på min mobil. Bara en signal. Jag hann inte svara innan det la på men jag kände igen numret och ringde upp.

Det var lilla Svalans fritids. Guldgossen hade just kommit dit och slagit i foten. Det var han som ringde för att be mig komma och hämta honom. Precis när han slagit numret kom Förundersökningsledaren för att hämta barnen.

Förundersökningsledaren och jag hade tidigare kommit överens om att jag skulle handla på hemvägen. Det finns inte mycket mjölk kvar i kylskåpet och vi är också torsk på sådana väsentligheter som potatis och tandborstar. Vi hade bestämt att Förundersökningsledaren skulle hasta hem och SMSa en inköpslista till mig så skulle jag köra lite frihandsshopping tills SMS:et damp ner i min ficka.

När jag packat ihop mig för dagen och satt på toa för att kissa och snöra på mig kängorna (jag gör gärna det samtidigt. Två flugor på smällen…) så ringde Förundersökningsledaren.
Guldgossen hade slagit i foten ordentligt. En tå pekade snett och han hade jätteont i hela foten, ända bak i hälen, och kunde inte stödja på den. Skulle jag kunna vara så snäll och skippa provianteringen och komma hem och ta hand om lilla Svalan i stället medan Förundersökningsledaren tog med sig Guldgossen till jouren.

När jag kom hem hade männen i mitt liv inte hunnit ge sig i väg ännu. Förundersökningsledaren, som är en mycket planerade och förutseende man, hade brett dem var sin smörgås och tagit med sig Guldgossens Nintendo och sin egen minidator så att de hade något att fördriva tiden med medan de väntade på eventuell röntgen. Jag hade hunnit ringa hem och be Förundersökningsledaren ge Guldgossen en ipren. Han (Guldgossen alltså) satt i bilen med rödkantade ögon och foten i högläge och mumsade på sin smörgås när jag klev ut i garaget.

Förundersökningsledaren hade inte ringt någonstans för att förvarna sjukhuset om sin ankomst så så fort jag kom hem och killarna åkt ringde jag sjukvårdsupplysningen. Där blev de rätt arga för att Förundersökningsledaren åkt in till jouren utan att beställa tid. Tjugo i sju kunde de få komma intill. Det var mer än en timma efter att de åkt.

Jag har inte hört något från dem vilket jag tolkar som att de kom intill snabbare, annars borde Förundersökningsledaren väl ringt och sagt att de fick vänta.
Det är svårt att tänka på något annat än Guldgossen nu.

Lilla Svalan och jag ska snart äta. Fiskpinnar och potatismos var bestämt sedan tidigare. Lilla Svalan upphävde dock det beslutet eftersom vi åt potatismos i går och de åt fiskpinnar i skolan i dag. I stället har jag gjort en mindre sats ugnspannkaka på den lilla mjölk vi hade kvar. Jag var inte så gruvligt svårövertalad när mitt verbala barn radade upp argumenten.

Nu har jag värmt en riskudde och lagt på magen för att stilla min oro. För att fördriva tiden tills krymplingen och hans far kommer hem ska jag låta lilla Svalan klippa mitt hår. Det lär bli en upplevelse för oss båda.

Update:
Förundersökningsledaren har ringt hem. Det var som jag trodde, att de hade kommit intill med en gång. Det fanns en liten lucka i patientraden som de stoppat in Guldgossen i. Någon hade undersökt foten och försökt dra rätt den vinklade tån. Hon frågade först hur pass smärttålig Guldgossen var. Han ville gärna ha bedövning och det tyckte nog personalen var förståndigt också eftersom bara en första undersöknings gjorde väldigt ont.
När sköterskan kom tillbaka med en spruta bedövningsmedel sa Guldgossen:
-Vänta lite, är det en spruta!?
-Ja, hur ska vi annars få in bedövningen i tån?
-Nej, då får det va! Ni får dra ändå.
Och de hade dragit men det hade inte gått att räta ut tån.

I stället blev det röntgen. Jag tror inte de behövde vänta särskilt länge. När Förundersökningsledaren ringde hade de sett röntgenplåtarna och konstaterat att tredje tåbenet utifrån på mittentån – var bruten.
Mer än så hann inte Förundersökningsledaren berätta för just då kom kirurgläkaren.

Jag har för mig att man inte gipsar tår, utom stortår. Men någonting måste de väl hitta på för att få rätsida på den sneda tån. Ska de klubba honom och knôka rätt den eller låter man det bara vara.

Och en annan fråga – hur ledsen kommer Guldgossen bli på en skala när han inte kan vara med fullt ut på Arosfortet (Fångarna på fortet fast i Västerås) i helgen när vi är där för att fira Förundersökningsledarens bror?