Det borde vara alla människor förunnat att ingå i någon typ av musicerande sammanhang.
Det gör så gott för både kropp och själ, och ande med skulle jag vilja påstå.
I går kväll övade vi med Zätas Band. Trots att det var flera månader sedan vi bestämde namnet på bandet så är jag fortfarande nästan tuppigt glad. Förundersökningsledaren föreslog på skoj att vi kunde heta “Zätas glada gubbar” men faktum är att alla mina gubbar ser så koncentrerade ut när de spelar att namnet skulle bli väldigt missvisande. Vi hade några andra, mer eller mindre (kanske mest mindre) seriösa namnförslag men jag gillar “Zätas Band”. Det är ett enkelt namn, kort och koncist, och lätt för oss 40-plusare att komma ihåg.
Efter ungefär en och en halv timmas övning var jag trött, men lycklig. Jag har läst om det där, visserligen minns jag inte exakt vad som händer, men sången frisätter någon slags endorfiner eller lyckohormoner som ökar välbefinnandet. Det känns i kroppen och sinnet.
Jag sov kort, men väldigt gott i natt. Det vore lögn att påstå att jag kände mig utvilad, men jag hade i alla fall inte huvudvärk vilket får betraktas som ett framsteg om man jämför med de senaste åtta dagarna.
Så – mer sång åt folket!
