I går morses fick barnen skäll i bilen på morgonen.
Inte så att jag höjde rösten, eller använde hårda ord. Men jag gjorde klart för dem att jag inte uppskattar när det tar för lång tid att byta om och få på sig ytterkläderna. Man behöver inte sitta som en liten hög i groventrén och sucka och gnälla i tre minuter innan man krånglar in sig i overallen. Man behöver inte ligga och dra sig i sängvärmen i fem minuter när ens ömma moder åtskilliga gånger uppmanat en att sätta fart på morgonrutinerna.

Min lilla åthutning gjorde uppenbarligen verkan.
I morses tog det barnen en kvart, ynkliga 15 minuter, från väckning tills de satt nystrukna med bländvita leenden i bilen och hade med sig alla fruktstundsäpplen, gympakläder, mössor och vantar.

-Nu blir det idel beröm! kvillrade jag medan jag backade ut bilen från garaget.
-Vad betyder ”idel”? frågade Guldgossen.
-Det är bara, svarade jag.
-Varför sa du inte det då? undrade han.
-Ja, det betyder inte bara bara utan ungefär ofta också. Ofta och bara. Eller i alla fall flera gånger.
-Jag tror det vore lättare om du bara sa bara, konstaterade Guldgossen sakligt.

Sedan gav jag barnen bara beröm, flera gånger!