Zäta

Jag hade huvudvärk i går. Den kröp sig sakta på under dagen och innan jag for från jobbet hade den blommat ut för fullt. Jag överlevde föräldramötet på kvällen men direkt när jag kom hem gick jag och la mig, utan att dricka den där koppen te som jag längtat efter. Jag bara pratade en stund med barnen och la mig sedan för att läsa. Jag somnade någongång mellan tio och halv elva på kvällen.

På morgonkvisten kom drömmen.

Jag befann mig ombord på ett stort fartyg, kanske en färja. Vad jag gjorde där och vart jag var på väg vet jag inte. Någonstans ombord fanns Förundersökningsledaren och lilla Svalan men Guldgossen var kvar hemma. Det kändes som om jag kom rakt in i ett händelseförlopp som pågått ett tag, utan att min sovande hjärna släppt in mig.

Jag stod ute på däck och kände den gigantiska fartygskroppen skälva under mig. Som ett stort och stadigt djur som plöjde sin väg genom vattnet, kanske en muterad val. Det fanns ingen vind, inga vågor, inga krusningar på ytan. Världen var stilla som en klar höstdag när allt håller andan i väntan på höststormarna, som en paus.

En man kom leende fram till mig. I handen hade han två små digitalkameror. Han bad mig fota honom och hans dotter som var på resa tillsammans. Jag tänkte att han gjorde ett korrekt val. Jag är bra på att ta fina bilder.
Kamerorna jag fick i min hand var likadana. Pocketmodellen av en digitalkamera, liten och smidig men med många funktioner och en riktigt rejäl och klar display. Jag har aldrig sett en så stor display på en så liten kamera tidigare.

Mannen gick och satte sig bredvid sin dotter. De hade likadana, vita allvädersjackor. Exakt sådana jackor som jag och mina kollegor fått av vår VD inför Islandsresan.
Då såg jag att dottern ju var en av mina arbetskamrater. Hon är sjukskriven just nu så jag träffar henne inte så ofta, och jag blev glad över att se henne igen. Märkligt nog gick jag inte fram och pratade med henne. Kanske för att jag inte ville störa den dotter-fader-tid de hade tillsammans. I verkligenheten lever inte kollegans pappa längre.

Jag tog flera kort av dem, några helkropps där de satt på bänken, några närbilder med bara ansikten, något svartvitt där kollegan vände bort huvudet och skapade spänning i bilden.
När jag skulle lämna tillbaka kamerorna tappade jag den ena, men lyckades dämpa fallet genom att påpassligt sträcka fram foten. Jag såg att jag hade mina dyra löparskor på mig.

Utan att jag märkte det gjorde drömmen ett tidshopp. Under tiden var jag i kontakt med Förundersökningsledaren och lilla Svalan. Om man ska blanda logik i det hela kan jag inte förstå hur det gick till, eller hur jag ens kunde veta om det eftersom det inte hände i drömmen, men plötsligt befann jag mig inomhus och jag visste att jag hade pratat med Förundersökningsledaren och att lilla Svalan var på upptäcktsfärd på egen hand, någonstans ombord på den stora båten.
Jag var fortfarande högst upp i fartyget och såg ner på det kav lugna havet utanför de stora glasfönstren.

Det var nu det hände.
Som att sätta en väldigt långsam film på snabbspolning. En film som även började innehålla så mycket känslor att den förvandlades från dröm till verklighet.

Jag såg ett vrak genom fönstren. Det liksom svävade strax under vattenytan, ganska nära båten. Jag kunde inte avgöra om det var ett flygplan som störtat eller en båt som förlist men vrakdelarna hade vassa förvridna kanter och de ursprungliga blå och röda färgerna var fortfarande fullt synliga.
En rysning genomfor mig och ett tankestråk om Bermudatrianglar och mystiska försvinnanden följde i dess väg. Mer än ett stråk hann det inte bli för plötsligt gungade fartyget till och jag mer kände än såg att fören började sjunka medan båten fortsatte sin färd framåt. Det var ingen grundstötningsstöt, mer som ett sug – neråt, sakta.

Jag fick panik. Människor runt omkring mig skrattad sådär nervöst som man gör när man är rädd men inte vet om det allvar och man borde vara rädd, eller om man bara är löjlig och rädd i onödan. Någon pratade om att det var tusen meter ner till botten.

Det var svårt att avgöra om vi verkligen sjönk eller om det bara var en ogrundad känsla. Jag vet inte varför jag inte bara tittade ut genom fönstret för att kunna avgöra om vi närmade oss vattenytan eller inte.

Jag tänkte att jag borde leta reda på lilla Svalan och Förundersökningsledaren. OM det nu var någon fara å färde så borde vi vara tillsammans. Tanken hann inte omformas till ett beslut innan nästa slag kom.

Plötsligt fick båten slagsida. Det var inte som en långsam krängning, som man borde kunnat förvänta sig av ett så stort skepp, utan mer som ett gupp. Jag slungades iväg, längre in i båten och slog emot några golvfasta bord och lösa stolar. Jag kände ingen smärta. Det chockutlösta adrenalinet tog över både kropp och tankeförmåga.
En flytväst, jag måste ha tag i en flytväst! Trots att jag befann mig högst upp i toppen av båten började redan golvet fyllas av vatten. Jag kände ingen kyla, inte ens att det var vått. Alla känselceller var barmhärtigt avstängda. Utom rädslan, som att känna den med porerna.

En ny rörelse skakade om båten, som rullade tillbaka på rätt köl men sedan fortsatte tre kvarts varv och blev liggande upp och ner i vattnet.
En liten, tunn tanke på Förundersökningsledaren och lilla Svalan sipprade fram men slogs sedan bort med full kraft av Överlevnadsinstinkten. Det fanns inget annat än att jag skulle ut. Ut och upp. Kosta vad det kosta vill.

Volten kom så plötsligt att jag inte hann dra andan. Jag hade tumlat runt tillsammans med fartyget och när den väldiga båten till slut kom i jämnvikt igen befann jag mig någonstans mitt emellan golvet och taket som nu bytt plats, och jag var hårt fastklamrad i ett av de fastskruvade borden.
Längst upp vid det som tidigare varit golv, fanns en luftficka på kanske två decimeter. Jag brydde mig inte om simma dit för att hämta syre. Däruppe var alla andra och slogs om utrymme och luft och överlevnad. Jag kunde ana deras sparkande ben och förstod att jag inte skulle klara mig om jag inte snabbt tog mig ut.

Jag drog mig fram mot dörren. Det värkte redan i lungorna av syrebrist.
Panik.

Dörren var en glasvariant. En sådan där som finns i butiker där två glasrutor glider åt sidorna när man närmar sig. Under vattnet fanns inget glid. Tack och lov fanns en liten glipa att köra in fingrarna i och jag lyckades bända upp dörrarna med uppbådandet av mina sista krafer.

Besviken konstaterade jag att jag ännu inte kommit ut ur båten. Jag befann mig i ytterligare ett rum, som en vestibul ungefär. Rummet var inte så stort och jag var ensam. Det var inte svårt att simma fram till nästa dörr.
Men nu var luften slut.
Panik.
Allt jag kunde tänka på var att få dra ett djupt andetag. Bara min vilja att överleva hindrade mig. Hade det inte varit en dröm hade jag dött där. Ibland när man drömmer så är man medveten om att det bara är en dröm. Jag har det ofta så, men inte den här gången. Min kamp var lika verklig som om den hänt på riktig.
Jag släppte ut lite luft ur de sammanpressade lungorna för att få kroppen att tro att jag faktiskt andades. Sedan tog jag min an dörren.

Jag fick upp dörren ut på samma sätt som den förra. Med muskler jag inte trodde kunde prestera så mycket som de gjorde.
Nu befann jag mig ute i havet, men i samma påträngande vatten som tidigare.
Panik.
Det var mörkt och jag kände på mig att jag var ganska nära botten. Ovanför mig fanns det sjunkande skeppet som en stor tyngd som ville dra med mig ner i djupet.
Jag simmade frenetiskt genom allsköns bråte och kom snart ut på fritt vatten.

Det hade varit skönt att bara vila en stund. Att gungande få flyta upp till ytan. Alla mina okända kraftreserver var slut och till och med livsviljan började avta.
Eftersom jag varken hade flytväst eller någon luft kvar i lungorna kunde jag inte ta mig upp utan att simma. Talet om tusen meter fladdrade långt bak i medvetandet.
Tusen meter.
Tusen meter utan luft, utan kraft och utan vilja.

Jag simmade ändå.

Det var inte tusen meter. Kanske på sin höjd hundra. Hundra långsamma, sega meter utan hopp. Jag tänkte att jag förmodligen skulle dö i alla fall. Varför anstränga sig och känna panik och ångest i stället för att resignera, ge upp och få dö i fred.

När jag klöv vattenytan med ett sista matt simtag drog jag genast girigt efter luft. Luften stockade sig i halsen och jag höll på att kvävas innan jag lyckades lugna ner mig tillräckligt för att kunna andas någorlunda normalt. Det var så länge sedan sist. Kanske hela fem minuter. Eller fyra, eller tre…

Jag såg mig omkring. Jag hade hamnat i ett förråd. Det fanns inget golv, mer än vattnet vars grepp jag just lämnat men det fanns väggar på fyra sidor runt om mig. På väggarna satt två rader med hyllor. På hyllorna satt de överlevande.

Det var uteslutande kvinnor. Kvinnor mellan 15 och 50 år. Alla blöta, huttrande och med slocknad blick. Som att komma från ett helvete av panik och dödskamp till ett annat av stiltje och uppgivenhet.
Jag funderade på om anledningen till att det bara var kvinnor är att vi har starkare överlevnadsvilja, eller att vi är duktigare simmare, eller… jag orkade inte fortsätta tanken som ändå snart skulle slå in i mig med full kraft.

Och på golvet (som inte fanns…) satt en liten flicka. Hon var ungefär två och ett halv år. Ljust lockigt hår som hunnit börja torka. Hon lekte försiktigt och stilla med en docka som hon fått med sig från skeppet.
Jag bytte ett ögonkast med en av kvinnorna på hyllan. Ett ögonkast fyllt av smärta. Var fanns den här lilla flickans föräldrar? Var de kvar i djupet eller satt någon av dem här i det mörka förrådet.

Då brast bubblan. Förlamningen släppte. Jag insåg vad jag gjort.
Jag hade övergett min man och mitt barn. MITT BARN!
Jag hade fullständigt skitit i lilla Svalan och bara tänkt på att rädda mig själv. Hur kan man rättfärdiga någonting sådant? Kanske hade det funnits någon luftficka inne i fartyget där vi kunnat hämta andan och sedan simma ut tillsammans.

Jag försökte tänka tanken att jag gjort det för Guldgossens skull, för att han skulle ha någon kvar, en förälder i livet. Men det höll inte. Han och alla andra och inte minst jag själv skulle anklaga mig under resten av mitt eländiga liv för att jag ÖVERGAV.
Jag försökte intala mig själv att ett fåfängt försök att rädda dem bara skulle resulterat i att även jag strök med. Men det var lönlöst. Sanningen hånskrattade mig i ansiktet och jag ORKADE bara inte mer. Det här var värre än allt annat som hänt tidigare.Värre än skräcken och paniken, värre än att inte få luft, värre än dödsångest, värre än att kämpa, kämpa, kämpa.

Fullkomligt tillintetgjord sjönk jag ner under ytan igen. Jag sökte en strimma hopp, en svag stråle ljus. Men botten var öde. Under mig bredde ett ökenlandskap av bara grå dy ut sig. Slam, sediment.
En av kvinnorna talade med sprucken röst:
-Det är bara lera och gyttja. Det finns ingen som kan rädda sig därifrån. Allt sugs ner. Hela fartyget är borta. Även om någon har hittat en luftficka och kan klara sig en stund så kommer de aldrig att komma därifrån. Du är den sista som räddat sig. Efter dig finns ingen.

Det blev för mycket. Min själ loggade ut från ett medvetande till ett annat och jag vaknade.
Jag låg kvar i sängen, i vårt trygga sovrum, med Förundersökningsledaren lugna sömnandetag vid min sida.
Själv var jag allt annat än lugn. Pulsen rusade, jag tyckte att jag hade svårt att få luft. En tung huvudvärk som spränger bakom pannan.
Klockan var 04.30. En dryg timma kvar att sova. Men hur skulle jag kunna sova.
Jag gick på toa. Jag försökte somna om. Jag tryckte pekfingrarna mot ögonbrynen hårt, hårt. Släpp då dumma huvudvärk.

Jag blev orolig och gick och tittade till lilla Svalan som andades och verkade må bra.
Jag försökte somna om men det gick inte. Tankarna gnagde. Jag ältade drömmen. Andra tankar kom smygande. Jag grät.
Jag funderade på att tända lampan och läsa men jag ville inte väcka Förundersökningsledaren som har betydligt svårar att somna om än jag har – i vanliga fall.

05.35 somnade jag äntligen med saltrandiga kinder och ett upprört sinne.
Tio minuter senare ringde väckarklockan.