I går var familjen Zäta i Göteborg för att övervara barnvälsignelsen av Förundersökningsledarens yngste brors dotter.
“Övervara” är ett rätt dumt ord. Det låter som om man bara är på plats och släpar sig igenom tillställningen, utan något som helst engagemang.
Så var det inte i går.
Efter högtidsstunden i kyrkan bjöds vi på rikligt fika av föräldrarna. De hade bullat upp med piroger, bullar, kakor, morotskaka och tårtor. Och när fikabjudningen var slut och vi städat kvarterslokalen där vi höll till, gick vi raka vägen hem till Förundersökningsledarens bror med familj och fick middagen serverad.
Jag har inte vågat ställa mig på vågen i dag. Jag har förmodligen gått upp två kilo.
Största behållningen av gårdagen var dock inte alla godsaker vi fick stoppa i munnen, utan en alldeles speciell liten godsak som inte lämpar sig för förtäring.
Jag pratar om barnet, om anledningen till allt firande. Om den lilla tjejja som välsignades.
Maken till skimrande solstråle har jag nog aldrig träffat. Hon log och var glad hela tiden, ända från elva på förmiddagen till halv sju på kvällen. Undantagen var när hon sov, men även då lurade ett litet leende i mungiporna.
När hon för femtioelfte gången fyrat av ett helt bedårande, smältande fyrverkerileende mot lilla Svalan suckade lilla Svalan förnöjt och utbrast:
-Hon älskar mig!
