Vi kände oss som värsta Stockholmsfamiljen när vi just skulle påbörja middagen i går och upptäckte att klockan redan hunnit bli halv åtta.
Då hade vi först varit och provkört en bil (bara för att snika åt oss gratisbiljetter till Toy Story 3), jag hade handlat med barnen och så hade vi hjälpts åt att laga taccos.
Efter middagen gjorde jag inte många knop. Förundersökningsledaren fortsatte att idka handpåläggning på TV-datorn och jag pysslade om mina krukväxter som inte fått vård på två veckor. Inte vatten heller för den delen.
Jag är redan nu övertygad om att kåseriet är mer värt än bara solskensleenden. Jag hoppas de åtminstone betalar för resan om du ska traska runt sjön!
Den tyska översättningen kan bli hur bra som helst: “Ich been ain schnell menschen aus Schtockholm unt ich weis nicht how too spatzieren in ein vall!”
En bra och en dålig och så ett par till bra saker med det där kåseriet:
– De tyckte om det och vill publicera det. De har inga pengar, men vill betala mig med “solskensleenden och en rundvarndring runt byns sjö”!! Haha, har du hört nåt gulligare i hela ditt liv? Och så ska de översätta det till tyska också, eftersom de har “så mycket tyskar och danskar och annat löst folk” som turistar där. Hahaha. Jag mejlar, Zätis!
PoK, E
Mejla, mejla! Jag ska be maken skynda på med att laga mejlen.
Såklart jag minns. Och särskilt Alfreds artiga fråga: -Får man springa här?
Hehehe, värsta Stockholmsfamiljen. Bra där. Allt för gratis biobiljetter!
Jag tror jag måste mejla dig ett visst kåseri jag just har skrivit – till en pytteliten småländsk orts hemsida. Jag vet inte om det kommer att publiceras. Det handlar om en nollåttas fobi för lantlig idyll, och om dennas omvändelse.
(“Det här är en vall…” Hahahaha, kommer du ihåg? Kom OSÖKT att tänka på det.)
Puss, Elin