Förundersökningsledaren var snäll och for på klassföräldramötet i går kväll och gav mig tid till trädgården. Visserligen visste inte Förundersökningsledaren att han frigjorde trädgårdstid för mig (han hoppades nog mer på att jag skulle tillbringa kvällen nergrottad i tvätthögarna) men det man inte vet har man inte ont av…

Direkt efter middagen gick jag ut till mina stackars jordärtskockor som var i stort behov av omvårdnad.

På Förundersökningsledaren arbete jobbar en konsult som försett mig med jordärtskockor från sitt trädgårdsland. Jag har levt gott på dem hela vintern och i våras såg jag att de gjort precis som potatisen och börjat grodda sig inne i kylskåpet.
Jag tog fram fyra svarta 10-litershinkar, borrade några hål en bit upp från botten, la ner lecakulor, lite jord och så en knöl i varje hink innan jag fyllde på med hönsgödselgödslad jord. Under sommaren har jag också toppat hinken med gräsklipp allt eftersom jorden sjunkit ihop.

Fördelen med att odla jordärtskockor i hink föreställde jag mig skulle vara att slippa få de spridningsvilliga skockorna lite överallt i trädgården. Och det har jag ju sluppit. Men nackdelarna med hinkodling har nog ändå övervägt så nu överväger jag att vika en pallkrage för att få jordärtskockor även nästa år.

Det ligger en ofantlig växtkraft i de där små knölarna. De är inte större än potatisar och ändå skickar de upp stjälkar på flera meter med stora fina blad. Stora, fina, vindfångande blad.
Jag har placerat hinkarna intill väggen bredvid köksfönstret där de står i hyfsat lä, men det har inte hjälpt. Så fort stjälkarna närmat sig en och en halv meter har hinkarna blåst omkull. Innan vi for på semester och skulle få husvakter, la jag betongplattor i hinkarna för att tynga ner dem och få dem att stå stadigare, och så klippte jag mot bättre vetande ner plantorna och lämnade bara kvar en meter. Jag frågade mig för i en trädgårdsgrupp på facebook och blev avrådd att klippa men valde att göra det ändå. Bättre med en liten, liten skörd än irriterade husvakter.

Trots den bryska nedklippningen har jordärtskockorna fortsatt växa. Varje nedklippt stam har skickat upp tre nya toppar. Hinkarna har vält några gånger, men bara när det blåst som allra värst.
Det stora bekymret har varit vattningen. Med så mycket bladväxt säger det sig självt att plantorna tarvar massor av vatten. Och jag har helt enkelt inte varit hemma och kunnat vattna så mycket som behövs.
Resultatet av för dålig vattentillgång visade sig för några dagar sen, när jag upptäckte mjöldagg på bladen. Det hade varit bra om jag kunnat dra loss de angripna bladen direkt, men jag har inte hunnit. Förrän i går kväll.

En av nackdelarna med att odla grödor som kräver hantering på hösten, är att det är kallt och mörkt på hösten. Framförallt mörkt.
Jag fick jobba fort för att hinna se och ta bort alla mjöldaggade blad innan nattmörkret helt övermannade mig. När jag var klar rörde jag till en blandning av två liter vatten, en gnutta såpa och fyra teskedar bikarbonat som jag sprutade över de kvarvarande bladen och även på stammarna. Jag har en stor spruta som rymmer fem liter, som man kan bära i en rem runt axeln och som man pumpar upp ett tryck i och därför lätt sprutar ut hur mycket (max fem liter!) vätska som helst med. Det skulle vara totalt ogörligt att använda en liten blomspruta för att spraya så höga växter och jag har god nytta av den också när jag sprayar såpsprit mot löss eller andra lösningar för att försöka hålla trädgården i schack.

Jag hade lyft ut jordärskockshinkarna på gräsmattan under behandlingen och när jag lyft tillbaka dem igen fanns det fortfarande lite ledljus kvar så jag passade på att plocka in några torra fröställningar från persiljan som blommat.
Sedan var det så mörkt att jag var tvungen att överge tankarna på att plocka upp lökarna ur jorden, mumsa hallon, bädda gräsklipp kring jordgubbarna och klippa ner pelargonerna inför vinterförvaringen.

I stället gick jag in i uterummet, tände taklamporna för fullt och började klippa bort alla blad från de inställda tomatplantorna.
Jag har haft fyra plantor av någon slags gul busktomat under sommaren och plantorna har gett bra med skörd men tomaterna var inte så goda så jag har inte brytt mig om att försöka ta in och eftermogna de cirka 20-talet tomater som är kvar utan låter i stället frosten ta hand om dem.
Mina små röda tomater av sorten “Tiny Tim” har varit betydligt roligare. Jag har åtta plantor. Tre står kvar ute i en stor fyrkantig murarbalja som kan varken orkar lyfta in eller får plats med. Två plantor har bott i var sin tiolitershink och de har fått flytta in i uterummet tillsammans med de tre plantor som utgjort mitt odla-hängande-upp-och-ner-experiment.

I uterummet bor nu fem tomatplantor, en stor chiliplanta och en liten, sju rejäla basilikaplantor som blommar och som jag vill ta frön från, plus fjorton paprikaplantor som jag inte fått plats att plantera om utan som fortfarande växer i mjölkkartonger.
Det är alldeles för mycket bladmassa i ett oventilerat utrymme. Fukten rinner droppvis utmed de helglasade skjutdörrarna.

Efter gårdagskvällens insats med saxen hoppas jag att det ska bli lite torrare i uterummet. Tyvärr är det nog all fuktig jord som är den stora boven, och den kan jag inte hiva ut förrän tomaterna eftermognat klart, basilikan skapat frön och paprikorna levererat sina paprikor.
Innan jag cyklade hemifrån i morse ordnade jag i alla fall lite tvärdrag genom uterummet och hoppades att paprikorna inte kommer dö av köld medan jag är borta.