När lilla Svalan och Guldgossen var och övernattade hos sina farföräldrar tidigare i veckan, glömde lilla Svalan sin älskade mjuka docka Pippi. Nu är det jämmer och elände här hemma, särskilt på kvällarna då saknade blir övermäktig.
Under sommaren har lilla Svalan tagit för vana att idka högläsning för Pippa en stund varje kväll. Ibland har den där stunden dragit ut på tiden så att vi vuxna somnar till lilla Svalans inlevelsefulla röst. Vi tycker naturligtvis att det är bra att hon övar, men det får ju vara någon måtta på nyttigheterna.
Nu blir det dock ingen högläsning. Lilla Svalan gråter och klagar. Jag föreslår att hon kanske kan ägna sin uppmärksamhet och sin omsorg åt någon av de andra gossedjuren. Isbjörnen är ju så mjuk och skön, och gula ankan. Visst förtjänar även de att få höra när lilla Svalan läser.
-Nej, protesterar lilla Svalan bestämt, de förstår inte lika bra som Pippi.
I kväll har dock lejonet kommer till heders och fått agera maskot åt lilla Svalan när barnen och jag spelat “Monipål” som Guldgossen säger. Kanske, kanske kan han få göra lilla svalan sällskap i sängen i natt.
