När jag cyklade hem från jobbet häromdagen låg det återigen en snok på cykelvägen.
Jag trampade som vanligt på ganska koncentrerat i högt tempo och upptäckte inte ormen förrän jag var en halvmeter ifrån. Den slingrade sig förtvivlat för att hinna undan faran som kom farande men förgäves, jag körde rakt över den, med benen upplyftade och en mask av fasa klistrad i ansiktet.
Jag stannade inte för att beskåda mitt dåd. Jag sneglade inte ens bakåt när jag fortsatte hemåt.