Lökarna låg lockande i morgonsolen på bordet i uterummet där jag lämnat dem i går kväll. Jag kunde inte låta bli att gå ut och titta lite på grannlåten innan jag cyklade till jobbet i morse.
Nyss blev jag dock påmind om att det blir en ganska kortvarig njutning om lökarna inte kommer i jorden. Visserligen är bilderna fina att titta på men det är inte alls samma sak som när tulpanerna blommar i sina olika rosa nyanser. Vinterns väntan brukar väcka en värkande längtan efter våren vackra färgspel.
På väg hem från jobbet i dag måste jag stanna till på Lidens och försöka hitta en riktigt bra planteringsspade. Min trogne vän sedan urminnes tider, med trähandtag och grönlackat blad, gav upp i närkamp med en förvuxen jättedaggkåpa i våras. Jag är visserligen ägare till ett opraktiskt så kallat lökjärn men det skulle jag inte ta till för annat än plantering i gräsmattan.
Det här påminner mig om när jag var ung och skulle hjälpa pappa slipa knivarna på tröskan inför höstskörden. Vi började redan efter frukost och skulle köra ut tröskan från maskinhallen. Framför tröskan stod en harv och balpressen och vi var tvungna att köra ut dem innan vi kunde få fram tröskan. Harven hade väl egentligen inte varit några problem att få fram, om det inte vore för att ett häftigt skyfall i kombination med en glappande ventil (eller vad det nu var… nu rör vi oss i periferin av mina tekniska kunskaper) fyllt någon viktig del av traktormotorn med vatten. Efter ett antal misslyckade startförsök och en noggrann undersökning kom min far, som är väldigt uppfinningsrik, på en lösning och jag hämtade oss var sitt sugrör så att vi kunde tömma ut tillräckligt mycket bensinsmakande vatten för att få igång traktorn och köra ut harven.
Sedan var det dags för förmiddagsfika.
Efter fikat var det balpressen som skulle ut. När pappa backade intill med traktorn för att koppla för, så kom han på att han ju tänkt smörja upp pressen innan den fick gå igång med att pressa halmbalar. Vi drog ut maskinen på gårdsplanen och gick för att leta efter smörjsprutan. Den borde vara i maskinhallen, eller på verkstadsbänken i laggårn, eller kanske i vedboden, eller i det inte längre använda traktorgaraget.
När vi inte kunde hitta sprutan på någon av de uppenbara platserna gick vi ner till torken för att fortsätta sökandet. Och där var den ju! Pappa hade börjat använda den för att smörja rensmaskinen så att den skulle vara klar när skörden började trilla in. Sedan hade mamma ropat att kvällsmaten var klar och pappa hade blivit tvungen att gå därifrån med ett oavslutat jobb i ryggen.
Jag väntade medan pappa smörjade klart rensmaskinen och så tog vi med oss smörjsprutan upp till balpressen.
Den första smörjnippeln fick sig ett sprut, och sedan kärvade smörjsprutan. Det måste vara något skräp som fastnat i munstycket. Pappa hittade rätt stjärnskruvmejsel för att kunna skruva isär munstycket och jag hämtade trassel och papper och en lagom grov nål att pilla med.
Vi fick i sär och rengjort och var precis på väg att skruva ihop sprutan igen när pappa fick se att det var väldigt lite smörja kvar. Och något att fylla på med fanns inte hemma. Efter ett telefonsamtal till en hjälpsam kusin fick vi löfte om att åka och låna en lagom dos smörjfett på hans gård.
Men först var det dags för lunch.
Och sådär fortsatte dagen. Det ena hindret staplades framför det andra och nya problem uppstod som krävde lösningar och till slut hade vi hunnit avverka både eftermiddagskaffe och middag innan skördetröskan till slut stod färdigslipad på gårdsplanen.
*
Sådär ska det inte bli för mig. Jag ska verkligen inte hindras i min föresats att få vårlökarna i jorden innan helgen är över!
