Efter att jag läst ut Henning Mankells “Kinesen” läste jag Hanna Christensons “Förändring” och nu är jag inne på Peter Barlachs “Dubbelfel”.
“Kinesen” var inte så bra som jag önskat. Det fanns en viss spänning men den efterlämnade ingen känsla. Efter en magstark inledning som utlovade rafflande händelseförlopp blev det snarast stiltje.
Samtalen var konstlade och stolpiga. Inte ens en domare pratar på det sätt som utmålas i boken.
I slutet av boken var det nästan som om Mankell själv tröttnat på sin historia, för jag fick inget riktigt avslut, för många lösa trådar blev hängande i luften.
“Förändring” är Hanna Christensons andra bok om en tjejtrio i en liten stad någonstans i Sverige. Det är en ungdomsbok som jag tror har sina ultimata läsare i spannet 12-15 år, men jag hade mycket god behållning av den också. Efter att ha läst den första boken så kändes det självklart att vilja läsa fortsättningen och jag blev inte besviken.
“Dubbelfel” är Peter Barlachs till viss del självbiografiska bok om uppväxten och inträdet i tonåren för en pojke som lever med sorgen efter sin mamma. Det var ett bra tag sedan jag läste den första; “Ikke bare tennis”. Jag läste den på norska eftersom jag lyckades vinna boken från Peter Barlachs blogg. Nu har jag köpt den svenska versionen också och ämnar läsa den för mina barn när de blir lite större.
“Dubbelfel” har jag bara på svenska.
“Dubbelfel” är mycket välskriven trots sitt enkla språk. Den vänder sig precis som “Förändring” till tonåringar men kan minst lika gärna läsas av vuxna. Jag har inte läst klart den ännu även om jag gjorde ett tappert försök i går kväll. Det är svårt att lägga boken i från sig. Varje kapitel avslutas med en mening som hugger till i hjärtat. Huvudpersonen John (eller är det Johan?) berättar i jag-form och kan stundtals verka oberörd och nästan glättig, men så kommer den där lilla twisten på slutet och man förstår vilket elände hans liv är.
