Eftersom jag bestämde mig för att inte cykla i dag (det här är tredje inlägget i dag som handlar om den där cykeln, börjar ni tröttna?) så fick jag lite extra tid över.
Den tiden ägnade jag åt att gå igenom okända personer i Picasa.
Picasa är ett gratis bildbehandlingsprogram från Google (så vitt jag förstått) och vi använder det hemma. Det är väl framförallt jag som uppskattar det eftersom det är så enkelt. Man kanske inte kan göra några större underverk med bilderna, men man kan beskära, skärpa upp dem och ändra lite i ljuset.
I en nyare version av Picasa så finns det med en funktion för ansiktsigenkänning. Programmet går igenom alla bilder, upptäcker var det finns ansikten, ber en namnge de ansikten den hittar, och söker vidare efter ansikten som liknar de namngivna. Det är riktigt duktigt på att känna igen ansikten. Vi har kort på lilla Svalan som sträcker sig från det hon var nyfödd och fram till nu, och programmet känner i de allra flesta fall igen min dotter, oavsett vilken ålder hon befinner sig i på kortet.
Vid det här laget har Picasa hittat en fasa massa ansikten och känt igen de flesta, och jag satt en stund och hjälpte det på traven i morses.
Fortfarande återstår dock drygt 40.000 ansikten som inte är namngivna eller igenkända.
