Jag tyckte att jag hade helgen under kontroll.
Fredag kväll: Lugn TV-kväll med finalen av Talang.
Lördag dag: Klassfotboll.
Lördag kväll: Lägga i båten.
Söndag morgon: Kaffestugan och Klassfotboll samtidigt.
Söndag eftermiddag: Fira mor.

I förmiddags kikade jag dock preppykollegan över axeln och råkade läsa i NLT att det är församlingskväll i morgon. Just det, min serveringsgrupp har hand om fikat. Det hade jag helt glömt bort.

Nu skulle plötsligt lördagskvällen berikas med en aktivitet till och dessutom blir jag tvungen att handla till fikat någon gång under lördagen. Och då är jag ju upptagen med klassfotbollen.

Jag ringde Förundersökningsledaren och berättade att han nog blir tvungen att hitta en kompis som kan hjälpa honom sjösätta båten. Även om Förundersökningsledaren är en ytterst kompetent människa så klarar han inte allt själv.

Precis när jag skulle cykla hem började det regna. Jag använder min regnjacka som vanlig jacka men hade inga regnbyxor med mig. Vått, vått.
Och bråttom, bråttom. Eftersom Förundersökningsledaren hade några ärenden att utföra på stan innan hemfärd, och eftersom jag skulle cykla hem vilket tar lång tid, så var barnen tvugna att cykla hem från skolan själva. Guldgossen cyklar ensam ofta, men nu skulle även lilla Svalan cykla tillsammans med Guldgossen. På morgonen hade jag förmanat dem att ta hand om varandra men man vet aldrig om de lyckas hålla sams. Alltså ville jag skynda mig hem.

Men innan jag kunde börja cykla hem var jag tvungen att ta vägen förbi kyrkan för att hämta ut ett kundkort som jag ska använda när jag handlar inför morgondagens fika. Och jag behövde också kolla upp vad som finns av specialkostbröd i församlingsvåningens frys.

Medan jag stod där och kollade frysen, och regnet tilltog i styrka, ringde mobilen. Det var kvinnan som lovat sy till Falunsysterns brudklänning som berättade att hon inte hade möjlighet att ta hand om Falunsystern den helg vi avtalat. Etersom Falunsystern inte kommer hem hit ner särskilt ofta så ställde beskedet till det lite ytterligare i min hjärna. Den inbokade syhelgen äger inte rum förrän i andra hälften av juni, men ändå. Min hjärna, som redan var full av den här helgens rubbade planer, började gå torrt.

Torrt var det dock inte när jag kom ut till cykeln igen. Regnet öste ner och jag hivade upp mobilen för att ringa Falunsystern och även slå en signal hem till barnen för att höra att de kommit hem ordentligt. Om de var sams och hela oh rena ämnade jag be dem tappa upp ett bad åt mig, för jag misstänkte att jag skulle vara frusen och kall när jag kom hem efter att ha cyklat i regnet.

Det var då jag upptäckte det som fick bägaren att rinna över.
Mobilbatteriet var tomt. Sydamens samtal hade tömt den sista krämen ur batteriet.

Som en slokörad halvdränkt hund susade jag iväg på cykeln och trampade det fortaste jag orkade för att hinna hem till barnen så snabbt som möjligt.

Min berättelse skulle kunnat sluta där. I nederlagets bittra stund, men regn och stress och frustration.
Men så blev det inte.

När jag kom hem hade Förundersökningsledaren hunnit före mig. Han stod och lagade en efterlängtad middag och barnen var välbehållna och glada och hade hållit sams. Jag fick god varm mat och kärlek till det och sedan gick jag ut i regnet och tog en halvtimmas stavpromenad innan jag hjälpte Guldgossen med läxorna och bänkade mig i TV-soffan.
Att Talang bortom all logik slängt in en tredje semifinal kunde inte rubba min känsla av frid och det blev inte sämre av att jag fick överta lilla Svalans fotbad för en stund.

Nu tror jag nog att jag ska överleva den här helgen också. Det lär bli stressigt och lite för mycket, men det kommer gå.