I går kväll var Förundersökningsledaren på hemsidegruppsmöte i kyrkan (varför heter alltid alla sammankomster i kyrkan så långa och krångliga namn; kaffestugekommittésmöte, tillväxtgruppsledarträff, närradiorådssamling…) och jag och barnen var ensamma hemma (så värst ensamma var vi väl i och för sig inte, eftersom vi var tre stycken…).
Jag satt nere på kontoret och grejjade samtidigt som jag drack en bubbeldricka, och barnen låg på övervåningen i sina sängar och längtade efter sin far och en god-natt-kram.

Det var tyst och skönt i huset, tills jag avbröt den rofyllda stämningen med en rejäl kolsyreframkallad mastodontrap.
Genast hörs lilla Svalans försynta stämma från övervåningen:
-Är det pappa som kommit hem nu!?