Egentligen borde jag inte skriva ett riktigt långt inlägg nu. Klockan är för mycket på kvällen och jag är lite trött efter en lång eller åtminstone innehållsrik dag, men jag vill pränta ner mitt minne av drömmen jag vaknade av i lördags morse.

Jag drömde att jag vaknade i vårt sovrum. Jag var ensam i sängen men blev inte förvånad för jag visste att Förundersökningsledaren gått upp några timmar tidigare för att åka iväg på någonting. Han skulle vara borta under dagen men komma hem på kvällen igen.

Vårt sovrum var större än i verkligheten men inte heller det förvånade mig. I drömmen bodde vi i ett större hus.
Jag låg och tittade på väggen bredvid min sida av sängen. Det stod två byråer bredvid varandra. Den ena byrån var ganska hög men skulle kunna gå att bygga på med ett “vitrinskåp” med frostade glasdörrar. Vi hade påbyggnaden stående som skivor bakom den lägre byrån, i väntan på vårt beslut.

Jag steg upp och började titta igenom byrålådorna. Två av lådorna tillhörde Förundersökningsledaren. En innehöll sockar och den andra kalsonger. Det var ordning och reda och raka rader. Två av lådorna borde rimligtvis tillhöra mig men de innehöll en blandning av mina och barnens kläder. Det var sockar, trosor, kalsonger, strumpbyxor, näsdukar och annat. Allt låg osorterat huller om buller. Jag drog slutsatsen att det förmodligen var ren tvätt som ännu inte sorterats och lagts på rätt plats.

Framför sängen fanns två låga byråer och också de var fulla av ren blandtvätt.
Jag bestämde mig för att ägna dagen åt att gå igenom de osorterade lådorna och bringa lite ordning.
Kanske skulle jag hinna sätta upp vitrinskåpsdelen också. Jag funderade på om den verkligen skulle få plats under snedtaket. Om jag drog hela byrån så nära dörren som möjligt så kanske… men då skulle jag täcka för lampknappen. Kanske om jag ställde byrån en bit ut från väggen, så att man kunde sträcka in handen bakom om nå knappen…

Medan jag funderade på placeringen av byrån upptäckte jag ett konstigt horisontellt veck på tapeten. Det var som om den buktade inåt och fått en brytpunkt och nästan gått sönder på ett ställe. Jag strök med handen över tapeten och kände att det inte fanns någon vägg bakom.

Plötsligt gick tapeten sönder helt i vecket, och ett sjok veks loss från väggen.
Bakom tapeten fanns ingen vägg. En bit in var det grova stockar staplade på varandra och på jämna avstånd mellan varann stod ännu grövre stockar lodrätt och utgjorde den bärande väggen. Det var på de här, lite utstående grova stockarna som tapeten limmats. Jag bestämde mig för att jag nog kunde sätta fast tapeten igen, med häftstift. Jag funderade på om Förundersökningsledaren skulle uppskatta det. Det var ju konstigt att de byggt så från början. Jag borde be honom och hans far att sätta upp gipsskivor att limma tapeterna på.

När jag sovit hade jag bara haft trosor och en T-shirt på mig och jag upptäckte att det var ganska kallt i rummet så jag kröp tillbaka ner under täcket igen. Det var väldigt ljust i rummet så jag försökte inte somna om. Jag bara låg där och försökte njuta av att jag inte behövde gå upp men jag tittade hela tiden på väggen och såg hur mer och mer av tapeten lossnade och blottade den fula väggen bakom. Byråerna syntes inte längre, bara den kala väggen av stockar.
Jag hörde hur det blåste utomhus och såg hur sovrumsväggen svajade av vinden. Den rörde sig ganska mycket fram och tillbaka och jag funderade på om jag borde bli rädd, eller om huset var konstruerat för att kunna röra sig så mycket. Förmodligen var det det, så jag bestämde mig för att inte bli rädd.

Efter en stund tittade jag ut genom den öppna sovrumsdörren och tyckte mig skymta lite blå himmel med förbiilande vita molntussar, genom taket i allrummet. Det var konstigt. Vi hade väl inget takfönster där? Jag tittade lite noggrannare och blev övertygad om att jag faktiskt kunde se himlen.
Jag steg ur sängen och gick ut i allrummet.

Jag fick en chock av den syn som mötte mig. Halva taket var avklätt. Den halvan som vetter mot vägen saknade både takpannor, papp, råspont och innertak. Bara takbjälkarna var kvar och de var grova, gamla, smutsiga och bruna.
På golvet låg allsköns bråte. Det var bitar av taket och massor av inblåst skräp och smuts.

Allrummet var stort som hela vår övervåning. Längst bort satt barnen och tittade på TV i en soffgrupp. De satt under den takhalvan som var hel så jag lät dem sitta där i godan ro och gick ner till första våningen för att leta rätt på en telefon och ringa Förundersökningsledaren. Trappan låg där vi har badrummet i verkligheten. Den var jättebred, och full av skräp och smuts och ditblåsta saker, precis som golvet på övervåningen varit.

På köksbordet låg flera fjärrkontroller och andra apparater och det tog en stund för mig att hitta telefonen. Jag slog Förundersökningsledaren mobilnummer men det gick inte att komma fram. I stället fick jag ett meddelande som gick ut på att jag nog borde vetat att jag inte skulle lyckas komma fram.

Jag var ju tvungen att ringa någon och berätta vad som hänt även om jag inte kunde förstå hur halva taket hade försvunnit. Hade det blåst bort, eller hade en jätte plockat bort det? Det måste ju ha gått på de få timmar som Förundersökningsledaren varit borta, annars skulle han aldrig lämnat oss kvar hemma, ovetandes i oredan.

Medan jag slog numret till min far strövade jag ut i trädgården. Jag la inte märke till att jag inte gick ut genom ytterdörren utan rakt genom det som en gång varit vägg.
Ute i trädgården märkte jag att det var en väldigt blåsig, men solig och vacker sommardag. Jag kände mig förvirrad och utlämnad och blev genast bättre till mods när min far svarade. Han måste ha sett att det var jag på nummerpresentatören för han svarade på ett humoristiskt sätt att han var sin egen ende anställde.

Jag försökte förklara vad som hänt men jag var för chockad för att kunna ge ett ordenligt besked.
Medan jag talade i telefon vände jag mig om för att titta på huset. Först då upptäckte jag att hela ena gaveln var borta. Det var som att titta in i ett dockskåp. Jag kunde se vårt sovrum på övervåningen, och köket och flera av de andra rummen där nere. Jag kunde inte fatta hur jag kunnat ligga i min säng däruppe och sova, och sedan vara vaken och titta på väggen, utan att märka att den andra väggen helt saknades. Inte så konstigt att jag tyckt det var kallt, eller att sovrumsväggen rört sig i vinden.

Medan jag stod där och försökte få min far att förstå det jag själv inte kunde få in i skallen, såg jag plötsligt hur den halvan av taket som fortfarande var helt, tryckte på mot den trasiga takhalvan, så att taknocken försköts och taket rasade in.

Barnen var ju på övervåningen och jag bara skrek rakt ut. Det var ett hjärtskärande skrik av fasa och vånda, av hjälplöshet och ren skräck. Jag tänkte en bråkdel av en sekund på att jag inte tagit bort telefonluren från munnen, men jag fortsatte att skrika i paralyserande ångest.

Så såg jag Guldgossen och lilla Svalan komma springandes ut från huset. De följde samma väg som jag tagit en liten stund tidigare, rakt ut från köket.
Förmodligen hade de gått nerför trappan i tron att det vankades frukost, när de märkt att jag gått ner, och när de hörde mitt skrik kom de springandes, antingen till undsättning eller för att de själva blev rädda.

Så fort jag fick se mina älskade skatter, helskinnade och trygga, kom jag till sans igen och slutade skrika.
Det låg en picknick-filt utbredd på gräsmattan bakom mig. Vem som lagt den där eller när, hade jag ingen aning om men jag befallde de pyjamasklädda barnen att sätta sig där i solen och värma sig, medan jag fortsatte att titta på vårt rasande hus.

Sedan vaknade jag. Klockan var fem och lilla Svalan låg och sov bredvid mig i sängen. Taket och väggarna var hela, tapeterna satt där de skulle och jag väckte försiktigt lilla Svalan och bad henne gå och lägga sig i sin egen säng.

Drömmen har suttit kvar i mig väldigt starkt under helgen.
Skräcken när jag trodde att lilla Svalan och Guldgossen krossats av det rasande taket, och förvirringen över hur huset kunde förstöras är de bestående intrycken.