Planen för dagen är att gå ut i trädgården och göda rabatterna. Och kanske dona med lapptäcket.
Just nu har jag lite ont i magen så jag vet inte. Kanske blir någon sittning på vita tronen.
Men i så fall har jag det bästa av sällskap. Edwardssons “Den sista vintern” är påbörjad. Jag funderar på hur jag ska kunna suga på karamellen så länge som möjligt. Det är ju ändå den sista vintern, den s i s t a Wintern. Jag har separationsångest redan efter bara några kapitel.
Historien har inte riktigt kommit igång än, trots att Edwardsson redan kastat in i tre mord. Jag njuter av språket, orden, berättandekonsten. Och av karaktärerna. Halders, Ringmar, Aneta… och en ny stjärna; Gerda. Halders är som en nedtonad variant av Gunwald men med mer hjärta och hjärna.
Jag kikade lite på Erik Winterfilmen på TV:n i går kväll. Jag kände genast igen händelseförloppet. Visste att jag läst orden jag såg i rutan.
Men jag kände inte igen karaktärerna. Jag var tvungen att stänga av när jag förstod att Winter spelas av den ovårdade räkeln som också gör Mia Skäringers bror i “Solsidan”. Det blev helt fel. Winter är allt annat än ovårdad. Han är det mest korrekta man kan tänka sig. Skulle aldrig ta på sig en skrynklig grå linnekostym.
Men nu måste jag ta på mig. Dra på lite utekläder och gå och få jord under naglarna.
Jord under naglarna är långt från lättjalivet en god bok ger. Jag vill leva mitt liv med båda delar.
