Lilla Svalan och jag var och träffade skolläkaren igår. Dels för att väga och mäta och dels för att prata lite.
Första gången lilla Svalan var och vägde/mätte sig i skolan hade det gått ett år sedan senaste vägningstillfället på BVC. Hon hade rakat i höjden men inte gått upp någonting i vikt, på ett år!
Det fick bli kontrollvägning ett halvår senare, och så bestämde vi att hon skulle försöka äta mer. “Äta först, prata sen” var mantrat att öva på.
Vid andra vägningstillfället hade hon gått upp lite grann, men samtidigt växt så mycket att den lilla viktuppgången inte hjälpte till att utjämna kurvan.
I går var det så dags igen. Jag tycker fortfarande att lilla Svalan är väldigt smal, men kanske inte riktigt lika hjärtskärande mager som hon var i somras.
Och mycket riktigt. Nu hade hon både växt och gått upp i vikt, och fick den åtråvärda okej-stämpeln i rumpan.
Sedan pratade vi om att lilla Svalan har mycket ont i magen. Det börjar en stund in i måltiden och håller i sig ett tag. Läkaren tyckte att det mest troliga är att det är tarmarna som spökar.
Varje gång man äter skickas en signal ner till tarmsystemet som ber dem bereda plats för ny mat. Alltså börjar de jobba på lite snabbare och det kan göra ont, särskilt när man är barn.
Ett annat alternativ är att lilla Svalan är överkänslig mot laktos. Alltså inte laktosintolerant utan bara överkänslig. Vi ska prova köra laktosfritt en vecka nu och se om det blir någon förändring.
När jag lämnade lilla Svalan i frukostmatsalen på skolan i dag serverades mannagrynsgröt. Att behöva avstå från den gav inte den allra bästa starten på laktosfri-försöket.
Det andra vi pratade om med skolläkaren var att lilla Svalan har mycket huvudvärk. Det är nästan mer regel än undantag att hon får huvudvärk frampå kvällen. Värken sitter på en speciell punkt över högerögat.
Utan att jaga upp mig som förälder (jag har redan tänkt en massa hemska tankar) föreslog läkaren att vi börjar med att kontrollera synen. På onsdag ska skolsyster göra en synundersökning på lilla Svalan, skriva ner resultaten och sedan skicka remiss till onkologen, ortopeden, ortoceratiten, ornitologen… äsch, jag var nog okoncentrerad när hon sa vad de hette, men det var i alla fall ögonmottagningen hon menade.
Medan jag ända hade två kvinnors samlade expertis framför mig passade jag på att fråga om det var något jag själv kunde göra för att påskynda Guldgossens tillfrisknande. I dag är han inne på elfte dagen av feber och har 37,9 i morgontemp. Det är inte jättemycket, men eftersom det är just morgontempen så är jag inte helt nöjd.
Läkaren tyckte att jag skulle ringa vårdcentralen och få tid för provtagning för att kunna utesluta eller upptäcka (jag hoppas på det första) bakterier. Om han gått med virus länge så är han ju nedsatt och då kan en ondsint bakterie lättare få fäste.
När jag kom hem med lilla Svalan i går ringde jag vårdcentralen. Damen som svarade ställde sig först skeptisk till att ta emot oss. Hennes förklaring var att Guldgossen förmodligen drabbats av upprepade virusattacker och därför haft feber så länge. Jag tänker inte säga emot henne för det känns väl som den mest troliga förklaringen, men när jag kunde hänvisa till skolläkaren (jag kom ihåg hennes förnamn och att hon är gravid) så fick vi en tid för undersökning.
I dag halv tio ska vi till ÅVC. Guldgossen är lite nervös för att behöva bli stucken i fingret eller armen, och jag som är så stickrädd har full förståelse för honom. Men det går säkert bra.
Nu hör jag hur Guldgossen hostar en våning upp. Kanske kan det vara något med luftvägarna ändå…
