På väg tillbaka till jobbet från lunchpromenaden. Stannar vid övergångsstället. Jag ser att biltrafiken har rött men avvaktar ändå grön gubbe innan jag ämnar ge mig över vägen.
En svart stor bil kommer rusande på gatan. En bra bit bortom det vita stoppstrecket på asfalten tvärnitar den, lägger i en växel, och backar tillbaka. När gubben grön visar sig och jag passerar sitter en ung man med blossande kinder i sin stora svarta bil och skäms.
Jag kan inte låta bli att titta på honom genom rutan. Jag ser, jag ler, och han ler tillbaka. Ett ögonblicks vardagskontakt.
Tjenare Coop!
Jag misstänker att jag är allt för ärlig nu, men jag måste erkänna att jag garanterat hade glömt ta med mig muffinsen även om jag kommit.
Det är lilla Svalan som är förkyld. Och jag fattar inte varför det alltid händer just de mornar när jag går upp extra tidigt för att göra mig vacker. Nu sitter jag här nyduschad och med lockar i håret, till ingen nytta!
Hej Zäta ! Synd att ni är sjuka…vi längtar nämligen efter dig…eller jag menar dina muffins..hehe!!! Kramar dina kära kollegor
Ja, det förgyller en hel eftermiddag!
Han såg rätt bra ut också…
Visst är det skönt att få ett oväntat leende ibland?