Jag har redan tröttnat på att inte ha bil. Hur lång tid tog det? En vecka?
Det körde ihop sig redan i lördags när Förundersökningsledaren var ute på isarna, jag skulle till kyrkan och lilla Svalan skulle iväg till en kompis för övernattning. Jag hade lyckats räkna ut att jag borde vara i kyrkan klockan tre för att hinna städa barnlokalerna lagom innan det var dags att börja förbereda fikat till kvällens församlingsmöte.
Lilla Svalan skulle vara hos sin vän klockan fyra och Förundersökningsledaren skulle förhoppningsvis vara hemma tills dess och kunna skjutsa henne dit.
Alltså skulle jag ta bussen ner på stan.
Vid ett åt jag och barnen lunch och jag slog upp Västtrafiks Reseplaneraren (ett fantastiskt verktyg för oss bussburna) för att se vilken buss jag skulle ta.
Jag blev ganska paff när det visade sig att sista bussen för dagen in till centrum gick tio i två.
Det var bara att raska på med mat, dusch och nya kläder för att hinna med bussen. Jag tog med mig en bok i väskan eftersom jag räknade med att få lite tid över efter städningen.
Men inget ont som inte har något gott med sig!
Just när jag kom fram till stan och hoppade av bussen fick jag ett telefonsamtal från en av dem i min serveringsgrupp. Hon och hennes man hade fått akut förhinder så plötsligt var vi två man kort till fikat.
Då var det ju perfekt att jag var på plats i så god tid att jag kunde skära gurka och strimla paprika och dela ost och diska tallrikar innan de andra kom till fyra. Nu hann vi gott och väl med alla förberedelserna även om vi var lite för få.
I går kväll insåg jag att jag gärna skulle ha tillgång till bil flera gånger den kommande veckan.
I eftermiddag ska jag på utvecklingssamtal med Guldgossen, i morgon ska jag i väg på begravning och på onsdag vill jag följa med Guldgossen på synundersökning.
Det löser sig, jag har hittat en lämplig buss i eftermiddag, i morgon får jag ta bilen och på onsdag kan jag sparka igång apostlahästarna.
Bättre billös än rådlös. Men helst varken eller…
