Vi kollade Guldgossens temp kvart över sju. Då hade han varit vaken en timma men bara ur sängen för toabesök en gång.
37,1 visade termometern och jag började återigen hoppas på att han skulle vara frisk nu.

Klockan åtta ringde de från vårdcentralen och kollade läget. Då var febern tillbaka med 37,9.
I går kväll nös Guldgossen några gånger så det kan nog vara så att det finns en liten förkylning på gång, men jag är inte säker. Febern kan också bero på nackskadan tror jag.

Vårdcentralen och jag kom överens om att vi fortsätter att avvakta utvecklingen. Blir han sämre kontaktar jag vården igen. Han har inte så mycket feber att han är riktigt dålig. Även med 38,6, som han haft några gånger under veckan, är han så pass pigg att han håller sig på benen. Han äter och dricker som han ska och är på gott humör.

Igår pratade jag med den ur personalen som var på plats under gympan i måndags, när olyckan med tjockemattan skedde. Nu vet jag lite mer hur det gick till och med den informationen så är jag mycket tacksam till Gud att Han höll sin vakande hand över min Guldgosse, för det kunde blivit så mycket värre.

Det var i början av gympalektionen och läraren och fritidspedagogen höll på att dela ut uppgifter till barnen om vad de skulle plocka fram för redskap. Medan Guldgossen väntade på sin uppgift sprang han omkring och busade tillsammans med några andra elever. Jag har förstått det som att han inte riktigt gjorde som han var tillsagd, och satt ner och väntade.

Vid ena långväggen i gympasalen står en tjockmatta uppspänd med ett rep. En tjockmatta är en sån där stor tung madrass som man lägger upp som landningsgrop efter plinthopp och liknande. De är rejält tunga och det krävs två vuxna som tar tag i var sitt handtag, eller en drös villiga barn, för att flytta mattan.
Guldgossen sprang mot mattan och hoppade in i den. Jag har sett barn göra så tidigare, och jag tror till och med jag själv var med om att göra det när jag gick i skolan. Det är så roligt att kunna springa i full fart och slänga sig i väggen, med vetskapen om att man inte skadar sig.

När Guldgossen slängde sig släppte repet som håller fast mattan vid väggen. Om det gick sönder eller om någon lossat på det eller inte satt fast det ordentligt efter tidigare användning förtäljer inte historien, och jag bryr mig ärligt talat inte heller. Det är sånt som händer helt enkelt.

Guldgossen upptäckte att mattan var på väg att trilla och backade snabbt bort från väggen, men ansiktet vänd mot mattan. Eftersom han sprang bakåt så snabbt så snubblade han naturligtvis och trillade på rumpan. Han såg att mattan kom och kurade ihop sig så gott han kunde.
Själv upplevde han det som att mattan träffade honom i ryggen, men eftersom han satt med benen rakt fram antar jag att han måste tagit första smällen med huvudet/nacken.

Fritidspedagogen som var närmast såg i ögonvrån vad som var på väg att hända men såg inte själva händelseförloppet. När hon kom fram satt Guldgossen fast under mattkanten, hoptryckt som en fällkniv, med rumpan stickandes utanför och överkroppen tryckt mot de raka benen.
Han fick alltså hela mattans tyngd mot huvudet/axlarna.
Hade han varit kvar inne vid väggen hade inte mattan hunnit falla så långt innan han blivit träffad, och smällen hade inte alls blivit lika hård.

Av förklaringen förstår jag nu att det kunde ha gått mycket, mycket värre. Några dagars oförklarlig feber och lite ont i nacken kan jag gärna tugga i mig, tacksam över att Guldgossen inte är förlamad.