Jag tassar ner för trappan för att inte väcka barnen och slänger som vanligt en förtrödd blick genom entréföntret.
Så blir jag stående som fasfrusen och beskådar scenariot utanför. Ett tunt, lätt täcke av pudersnö täcker den delen av världen som jag betraktar som min.
Det är så vackert att jag får rysningar.