Visst gör det ont när kroppar brister.
Varför skulle annars kvinnan kvida.
Varför skulle annars all hennes heta längtan
stelna, blekna med det röda.
Hinnan var en boning hela månaden
där intet nytt intog sitt livsfäste.
Ja, visst gör det ont när kroppar brister,
ont för den som kvider
och den som blöder.
Ja, nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tung de hänger,
klamrar sig vid väggen, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Det är svårt att vara oviss, rädd och delad:
Vill jag blöda eller föda?
Sitter kvar och bara darrar.
Jag vill stanna
och vill falla.
