Jag har en ryggkliare. Den är inköpt på Indiska för ca tio kronor och lika många år sedan.
Nästan varje kväll unnar jag mig en knapp minut med min vän. Han kliar och jag njuter.
Jag är uppväxt med kli på ryggen. I mitt barndomshem serverades oftast TV-programmen tillsammans med en lång stunds ryggkliande. Vi gick laget runt. Det var fantastiskt skönt och gemenskapsfrämjande.
Tyvärr är Förundersökningsledaren inte lika intresserad av att klia rygg som jag är. Han brukar göra ett tappert försök men det är kanske lätt att förstå att en kvinna som borstar tänderna i tio minuter bara för att det är så skönt, är aningen svårtillfredsställd och tycker att det är för lite med bara några minuters kliande.
Därför är bambupinnen med en skårad böj i ena änden en så uppskattad kamrat.
Och ikväll tyckte jag liksom att det kliade lite extra.
Kan det möjligen bero på att jag hittade en fästing bakom Guldgossens ena öra tidigare idag?
Det var lite lustigt egentligen, för vi pratade om fästingar på jobbet idag.
Jag tror inte på reinkarnation men tanken att de värsta skurkarna skulle återfödas som något lägre stående djur lät ändå lockande när vi diskuterade saken i lunchrummet. Chefen tyckte att det värsta måste vara att återfödas som fästing. Tänk att tillbringa hela livet hårt fastklamrad vid ett grässtrå och bara vänta, vänta, vänta på att någon kom förbi. Och sedan antingen dö vrålhungrig efter att ha väntat förgäves, eller få ett enda rejält skråvmål och upptäcka att man sväller till orimliga proportioner.
Nej fy för att vara fästing, låter inte alls festligt.
Då är jag mycket hellre människa och kan sitta här i lugn och ro och klia mig.
Hur kliar sig en fästing förresten? Den har ju alla benen samlade framme vid huvudet. Tänk att vrålhungrig vänta hela livet fastklamrad vid ett grässtrå, och så börjar det plötsligt klia på bakkroppen som du inte når. Det måste vara det värsta som kan hända.
