Det regnar. En småttigt ”jag-tänker-hålla-på-hela-dagen”-regn som gör mig enerverad ända in i benmärgen.
När jag klev ur sängen i morses var det fortfarande mörkt. Regnigt, ruggigt mörkt.
Och nu blir det bara värre. Vi går mot mörkare tider. Det hjälper inte att jag stretar emot. Dagarna blir kortare, dagsljuset räcker inte till mer än en liten kopp om dagen. Och instängd på kontoret kommer jag inte ens hinna njuta av den koppen.
Här spöregnar det. Som för att markera att nu är det verkligen höst. Födelen är att vi får sova en timme sen när sommartiden är slut. Hoppas mina små också förstår det!