En enda gång under föräldramötet blev jag lite upprörd.
Barnen har fått förlängda skoldagar. I våras slutade skolan kl 14.00 och i höst 14.20.
Jag har i min enfald trott att det berott på att barnen är ett år äldre, går i fyran i stället för trean.
Men icke sa nicke!
Det beror tydligen på skolbussarna. Nu när eleverna, som tidigare gått på en numera nedlagd skola utanför stan, har flyttats in, så måste ju skolskjutsarna organiseras på bästa sätt. Och för att lösa det har man förlängt skoldagen med tjugo minuter.
Jag hade själv en ganska dryg busstur till och från skolan under de 13 år jag gick i skolan och vet att det inte var det allra roligaste.
Hur som helst. Det var inte skolskjutsarna som gjorde mig irriterad. Mina barn blir ju curlade av sin mor till skolan om de inte behagar cykla i sju minuter.
Det jag blev arg över var när en av föräldrarna som bor på landet klagade över den förlängda skoldagen och sa:
-Ni måste ju tänka på oss som bor på landet. Nu med den förlängda skoldagen så är inte min son hemma förrän kvart i tre på eftermiddagarna. Och sen vill han ju hinna ägna sig åt sina fritidsintressen också och inte bara läsa läxor.
Grejjen var alltså att mamman tyckte barnen får för mycket läxor.
De har sex engelskaglosor, en matteläxa som inte är allt för betungande (om den inte består av uppgifter som går ut på att ta reda på varför Sophie är korkad nog att passa på att gå till frissan när hon är på semester i Frankrike och inte kan ett ord franska…) och en SO- eller en engelskaläxa.
Jag tycker inte att det är så farligt mycket. Framförallt inte om ungarna är hemma redan kvart i tre!
Vilket jag inte kunde hålla tyst om. Men så ville jag ju inte starta ett “vi i stan” mot “er på landet”-krig heller så jag sa:
-Nu kanske det har att göra med lite hur man jobbar också. Jag och min man jobbar båda heltid, vanliga åtta till fem-jobb, så Guldgossen är hemma kvart över fem ungefär. Man vill ju uppmuntra sina barn till att hålla på med någon fritidssysselsättning och då blir kvällarna väldigt korta. Jag skulle vilja föreslå att det finns utrymme under fritids-tiden för läxläsning.
Det roliga var att jag, som är en erfaren svammelpratare, inte hade en aning om att jag skulle föreslå det där med läxläsning på fritids innan jag öppnade munnen. Jag ville egentligen bara klämma till damen som hade mage att klaga på att hennes son inte kom hem förrän kvart i tre när min son inte är hemma förrän kvart över fem. Och så när jag började prata så upptäckte jag att mina ord var på väg att låta som rena pajkastningen, så jag gjorde som jag brukar, kopplade loss tankeförmågan och lät tungan löpa fritt, och simsalabin så hade jag kommit med ett jättebra förslag.
Alla tyckte att det var ett jättebra förslag. Föräldrar och lärare.
Tyvärr föll det när vi pratade med fritids-personalen.
De är två vuxna på 35 barn.
Det finns inte i chans i världen att de ska ha möjlighet att hinna sätta sig ner med de barn som vill läsa läxor.
Jag gissar att de har fullt sjå med att undvika att barnen slår ihjäl varandra eller river skolan eller åtminstone rymmer till skogs. Fast det sa de förståss inte.
De skulle dock fundera på om de kunde ställa ett klassrum till förfogande för de barn som vill sätta sig i lugn och ro och jobba med sina läxor. Det var också mitt förslag, som jag inte vet var det kom ifrån.
Ibland blir jag lite orolig för mig själv. Varför kan jag komma på så bra idéer när jag inte tänker? Och varför kommer jag inte fram till något vettigt alls när jag faktiskt anstränger mig?
