Äntligen har jag läst ut Stephen King-boken. Under morgonens tandborstning hann jag med de sista sidorna i den tråkiga mastodontboken “Sömnlös”.

Påminn mig om att aldrig mer läsa en Stephen King-bok igen.

I bokhyllan står nu en massa deckare som jag fått låna av min syster. Jag längtar till ikväll. Då ska jag nog börja med den första.

Kanske var det mycket översättarens fel, men omständligare bok än “Sömnlös” får man leta efter. Meningsbyggnaden var ofta förvrängd och gjorde att jag stannade upp i läsandet. Det där härliga flytet infann sig aldrig, flytet som gör att personerna får liv och handlingen nästan bär sig själv frammåt.
För att göra det hela ännu mer trögläst har författaren dessutom stoppat in en massa associationer som huvudpersonen gör, även under de mest kritiska händelserna. Associaitionerna rörde filmer och musik som jag aldrig hört talas om och som inte alls gav det hela någon aha-upplevelse eller igenkänningsfaktor.

Nej, Stephen King är inget att ha. I alla fall inte för mig.

När boken äntligen närmade sig sin upplösning och det fanns ett litet hopp om spänning så förstördes upplägget både av tidigare nämda associationer och av en helt märklig scén som var helt tagen ur det blå.

Nej, Stephen Kings många läsare är ett mysterium för mig. Kanske råkade jag läsa den sämsta av hans böcker, men i alla fall. Jag har inga planer på att ge honom en chans till.