Normalt sett är jag en relativt tålmodig kvinna. Jag har
lång stubin och ett jovialiskt anslag. Det är inte ofta jag kokar över eller
brister ut i hårda ordalag.
Men i morse träffades jag, hårt, av droppen som fick bägaren
att rinna över.
Guldgossen är iväg med skolan på en paddelhajk
torsdag-fredag. Han gjorde sin packning tillsammans med Förundersökningsledaren,
som förresten också ska iväg och paddla till helgen, redan i tisdags kväll. I
går kväll var vi hemma hos goda vänner och grillade och då fanns ingen tid kvar
till packning.
I morse fixade Guldgossen sitt mellanmål (se där, jag lyckades undvika det i
skolsammanhang så förbjudna ordet ”fika”) och så kom vi överens om att jag
skulle frakta hans packning till skolan. Det är lite svårt att cykla med både
ryggsäck, en väska full med sovsäck, kudde och liggunderlag samt en rejäl bag.
Eftersom jag skulle ta omvägen förbi Guldgossens skola fick
jag lite extra bråttom till jobbet. Lilla Svalan tog cykeln till sin skola och
jag stuvade in mig och väskorna i bilen.
När jag kommit i höjd med Örslösarondellen ringde det i mobilen. Jag såg att
det var lilla Svalans nummer och hann bli lite orolig för att hon kanske cyklat
i brôt innan jag knappade fram samtalet.
-Hej mamma! Var är du någonstans?
-Jag är vid rondellen.
-Jag har glömt min nyckel hemma.
-Har du låst cykeln?
-Nej.
-Då får du väl klara dig utan nyckel.
-Men jag måste ju hem tidigare för att hinna äta och byta om innan
fotbollsträningen och Guldgossen är inte hemma och kan släppa in mig.
-Just det. Jag får väl åka hem och hämta den då. Men jag gillar inte att komma
för sent till jobbet.
Så svängde jag runt i rondellen och rusade hemåt på nyckeljakt.
Och som vi letade. Jag hyrde in Guldgossen till att leta på övervåningen och
sökte själv igenom undervåningen på jakt efter den bortglömda, och tydligen
välgömda nyckeln men ingenstans fanns den att finna.
Efter en stund ringde jag lilla Svalans mobil.
Inget svar.
Jag ringer igen.
Inget svar.
Och igen.
Inget svar.
Till slut ringer jag fritidsmobilen och söker lilla Svalan.
-Ja, hon kom precis här, ett ögonblick så får du prata med henne.
Kom hon precis? Borde inte det innebära att hon inte kommit så långt när hon
ringde mig? Och kunde hon i så fall inte lika gärna vänt runt och hämtat
nyckeln själv, i stället för att be mig missa jobbet och göra av med onödigt
mycket bensin?
-Varför svarar du inte i mobilen?
-Oj, den glömde jag i jackan.
-Vi hittar inte dina nycklar. Var har du lagt dem?
-De hänger på kroken, där de ska vara.
-Nej, det gör de inte.
En misstänksam mamma-aning slog mig.
-Har du kollat ordentligt i jackan och i din väska?
-Ja, det klart! Vänta lite… Oj, här är de visst!
-Tack för att du ringde mig helt i onödan och fick mig att komma för sent till
jobbet helt i onödan!
-Det kunde väl inte JAG rå för! *Klick*
Jag tror inte jag behöver beskriva min ilska närmare. Men
det var ingen lycklig mamma som på nytt satte sig i bilen och som sur och lite
småsvettigt stressig bar ut Guldgossens väskor vid hans skola. Jag mötte en av
hans lärare och tror jag lyckades prestera ett någorlunda normalt leende och ”hej”,
men jag kan inte skriva under på det.
På väg tillbaka till bilen blev jag irriterad på en imbecill fågel som bara
presterade en enda ton hela tiden. Kvitt, kvitt, kvitt, kvitt, kvitt lät det
från ett obestämbart skolgårdsträd.
-Har du inget vettig att säga kan du lika gärna låta bli! väste jag fram.
-Men, skärp till dig! vrålade jag en halvminut senare när jag satt i bilen och
inte lyckades få in backen i Saabens tröga växellåda. Växelspaken lyssnade till
slut, efter att jag kompletterat den verbala uppmaningen med lite hårdhänt
övertalning.
Och tack vare en osannolik tur lyckades jag anlända till
jobbet precis i passusen mellan två passerande tåg och slapp fastna vid
järnvägsövergången.
En minut i åtta satt jag tillsammans med mina harmoniska arbetskamrater i köket
på jobbet och kände mig allt annat än redo för en ny arbetsdag.
