Ni som känner mig vet att jag under stundom har en viss benägenhet att kunna vara lite barnslig. Ja, att jag faktiskt till och med gillar barnsliga lekar och påhitt.
Under middagen idag föreslog Guldgossen att vi skulle leka den där leken när man varken får säga “ja” eller “nej”. Naturligtvis var jag minst lika med på noterna som lilla Svalan. Till och med Förundersökningsledaren visade ett visst intresse.
Så under fortsättningen av middagen konverserade vi varandra och förhörde oss om hur dagen varit.
Jag: -Vad har du gjort i skolan idag Guldgossen?
GG: -Jag vet inte.
Jag: -Vet du inte vad du har gjort?
GG: -Nej, jag kommer inte ihåg.
Jag: -Haha! Ett noll till mig.
Jag: -Jag läser en blogg som en tjejj som kallar sig Ela skriver. Hon skrev häromdagen att hon skulle på inspelningen av ett program som vi har tittat på mycket om som jag vet att vi tycker om. Kan ni gissa vilket det var?
Guldgossen: -Hål i väggen.
Jag: -Hur kan du veta det?
GG: -Jag har sett reklam för att det ska komma snart.
Jag: -Jaaaa, vad kul!
GG: -Hahahahaha! Ett-ett.
Sådär höll vi alltså på. Till slut var det bara jag och lilla Svalan kvar. Guldgossen hade ätit klart och lämnat sällskapet och Förundersökningsledaren hade dragit sig ur leken. Nu tyckte lilla Svalan att det var läge att sluta helt.
LS: -Ska vi sluta nu mamma?
Jag (misstänksam eftersom ett jakande svar kunde innebära ytterligare ett poäng till lilla Svalan om det nu var så att hon inte menat allvar med sitt förslag om att vi skulle sluta): -Vill du det?
LS (som verkligen ville sluta och tog risken att bjuda på ett poäng): -Ja, det tycker jag.
Jag (som fortfarande var aningen på min vakt): -Då skakar vi hand på det i så fall.
Och så sträckte jag fram min hand för ett överenskommande handlag.
Lilla Svalan misstolkade dock min framsträckta hand som en inbjudan till en horisontell variant av “high five” och drog iväg värsta laddningen ända från långt bakom ryggen.
Hon missade dock min framsträckta hand och fortsatte kurvan vidare i en vid cirkel på väg mot andra sidan av sin rygg.
Utmed den sträckning hennes framrusande hand ritade stod dock hennes fulla mjölkglas och fick sig följdaktligen ett mycket hårt slag.
Mjölken slungades ut över hela uterummet (tack och lov att vi åt vår middag i uterummet) och spred ut sig inte bara som en härlig pöl på golvet utan även som långsmala ränder på bord och stolar, väggar och fönster, och naturligtvis på lilla Svalan.
Förundersökningsledaren, som är den mest handlingskraftige i vår familj, i alla fall så länge det gäller olyckor av mindre art, sprang genast efter hink och trasa och skurade rent medan vi andra ännu inte hunnit hämta oss från chocken utan mest satt i paralyserad tystnad, som dock strax övergick till förlösande skratt.
Jag undrar hur uterummet kommer lukta i morgon, när solen legat på hela dagen.