Idag skriver jag inte “Resedag” för just nu befinner vi oss inte på resande fot. I måndags for vi till den lilla bergsbyn Bonassola och här har jag, min syster och hennes två barn bott i en lånad lägenhet sedan dess. Resten av min familj bor på en camping i den närbelägna byn Levanto.
När vi kom i måndags tog vi oss ett svalkande kvällsdopp i det salta Medelhavet. Barnen reagerade direkt på saltet och tyckte såklart att Vänervatten är mycket mer behagligt vid kallsupar. Jag försöker lära dem att hålla munnen stängd när de simmar men det är tydligen för svårt.
Stranden i Bonassola består inte av sand utan bara av stenar. Alla är så pass vackra att de förtjänar en plats i min resväska. Det går naturligtvis inte men både jag och lilla Svalan drabbades genast av akut stensjuka. Jag har strängt förmanat mig själv att jag inte får plocka med mig fler än vad som rymms i en tvåliters platspåse, och inte lilla svalan heller, men det är svårt.
Vi var på stranden hela dagen igår och då övergav jag ursprungsplanen om att bara hitta små rundade stenar som man, i alla fall rent hypotetiskt, skulle kunna göra smycken av. (Bara jag hittar någon med ett precisionsborr som man kan borra i sten med så borde det inte vara ogenomförbart.) Förutom små smyckesstenar hittade jag även några större stenar som jag bara MÅSTE ha. Det var en skönt medelhavsgrön och en svart med vitt i som såg ut som ett rejält åskväder. Om stenar skulle jag kunna skriva länge känner jag…
Naturligtvis brände vi oss reda första dagen på stranden. Italiensysterns barn klarade sig osvedda men själv glömde hon smörja sig och blev röd på armarna och ryggen. Lilla Svalan blev bara lite röd på axlarna och Guldgossen likaså, fast lite mer, även ner på skulderbladen. Deras bränna har redan idag övergått i en brun nyans. Barnen har tack och lov ett ganska bra skinn som snabbt blir brunt och inte så lätt rött. Lilla Svalans rand vid ryggslutet är mycket markant. Hon ser ut som jag gjorde när jag var liten. Jag mins att jag var så brun som liten att grannpojkarnas kusiner som var på besök, ko över och påstod att jag var adopterad. Jag hängde just då knäveck i mitt bästa klätterträd och måste ha framstått som en liten apa i deras ögon. De kom över till vår trädgård och frågade:
-Var kommer du ifrån?
-Härifrån, så klart.
-Men innan du kom hit, var bodde du då?
-I Husaby.
-Jamen innan du kom till Sverige alltså!
-Nej, jag har alltid bott i Sverige.
-Nejmen du förstår väl att du är adopterad. Dina föräldrar är inte dina riktiga föräldrar.
Hade jag inte redan då varit en liten person som bara osade av självkänsla så hade jag formodligen snabbt klättrat ner ur trädet och skrikande sprungit in till mina föräldrar. Istället erbjöd jag grannkusinerna ett kok stryk var för deras oförskämdheter och såg till att de försvann fortare än kvickt.
Förundersökningsledaren brände sig på magen och nacken, axlarna och ryggen. Han är rejält röd men hade inte ont av det i natt. Själv trodde jag i min enfald att jag inte skulle bränna mig. Jag smorde in mig nogsamt med solskyddsfaktor 30 och det var nog inte förrän vid det sista badet som jag hade badat bort allt skydd och brände mig ganska duktigt på brösten, axlarna och lite mitt på ryggen. Det sved i går kväll men lilla Svalan smorde mig med kylbalsam och idag känns det bättre. Jag hade inte ont i natt heller, i alla fall inte medvetet, men jag hade en otäck dröm om att det växte ut stora konstiga tumörer på ryggen och att jag hade fått obotlig hudcancer, även om min syster trodde att det var MS (som ju också är obotligt). Det värsta var att ingen verkade särskilt ledsen över att jag skulle dö. De sa saker som “Så tråkigt då.” eller “Det var ju synd.” men ingen grät, inte ens min egen familj.
Just nu sitter jag i skuggan på terassen vid lägenheten i Bonassola. Förundersökningsledaren och mina barn är nere på strande och badar. Jag föredrar att stanna här med mina brända bröst. Dessutom hade jag en liten diarrésession här på morgonen så det känns tryggare att vara i närheten av toaletten. Senast jag bajsade var i lördags (idag är det onsdag) och då hade jag också diarré. Då tog jag två “stoppa rinnet”-tabletter och de har tydligen slagit knut på hela systemet i flera dagar. Allt eller inget har blivit min mages paroll och det är inte helt behagligt.
Idag ska vi laga spagetti med pesto till lunch och sedan går vi nog på restaurang i kväll. I går kväll lagade Förundersökningsledaren god kycklinggryta med en Onkel Ben´s-burk vi haft med hemifrån. Då åt vi en foccaccia på stranden vid lunchdags. Den var fantastiskt god. Till och med mina kräsna barn tyckte att det var gott. Hela Ligurien är känt för sina fina foccaccior, samt för sin utsökta pesto.
I eftermiddag far vi till Levanto och strosar omkring, kanske tar oss en glass och tittar i affärer.
Italien är fint. Det växer träd och blommande buskar på minsta lilla jordplätt och husen är målade i olika ockranyanser. Torgen är oftast utsmyckade med fontäner och har häckar av vedartad rosmarin och nogsamt planerade stenläggningar av bara små runda stenar i olika färger.
Vägarna i området är dock inte så bra. För att kunna frakta sig upp och ner för bergssidorna måste man bygga serpentinvägar med snäva svängar och vägarna är oftast så smala att jag sitter med andan i halsen varje gång vi får möte. Många bilister tar för vana att tuta så fort de närmar sig en krök. På så sätt anser de sig ha rätt att köra på som vanligt i såväl ned- som uppförsbacke och att sakta in är tydligen bara för mesar. “Idioter” mumlar jag och Förundersökningsledaren och det är inte bara italienare som kör som tokar, utan minst lika ofta tyskar med ett avslöjande D på bilen. På vägen hit från Giussano blev jag till och med lite åksjuk, vilket annars sällan inträffar. Jag kräktes inte men kände mig matt och kallsvettades. Tack och lov att det som vanligt var Förundersökningsledaren som körde.
Det är inte så många italienare som pratar engelska, och jag kan alldeles för lite italienska för att möjliggöra ens den enklaste konversation. I morses gick den gamla damen förbi som bor i huset där jag och systern lånar en lägenhet. Jag tänkte att jag skulle försöka vara lite artig så jag hälsade “Bon jårno”. “Buongiorno” svarade hon och såg lite road ut. Asch nej. Buongiorno betyder ju “God kväll”. Hur var det nu man sa? Just det! “Sale” nickade jag artigt, varvid den gamla vördnadsbjudande damen såg ännu mer road och en aning konfunderad ut. “Sale” var tydligen inte riktigt rätt. Så kom jag på det: “Salve”. “Salve”, svarade damen.
Efter kontroll med systern, som är väl bevandrad i italienska språket, betyder “buongiorno” faktiskt “god dag”. Det är “Buonasera” som betyder “god kväll”. “Sale” betyder salt. Inte konstigt att damen blir förvånad när jag hälsar: “God dag, nej nej, salt, nej, hej!”
