Den här veckan har jag inte varit på jobbet alls. Jag fick maginfluensa i lördags kväll (inget oralt för den som önskar veta detaljer) och var sjuk till måndag förmiddag. Sedan var jag hemma tisdag för smittorisken. På onsdag var jag på begravning och torsdag-fredag har jag varit hemma med lilla Svalan som har feber och är förkyld.

När jag är sjuk och orkeslös passar jag på att läsa böcker. Det har blivit många timmar på toaletten tillsammans med en pocketbok. Och ännu fler timmar till sängs.

Senaste boken i raden var Keplers “Eldvittnet“. Den var ruggigt bra. Kepler håller kapitlen korta vilket forcerar fram läsningen, det går nästan inte sluta läsa. Vändningarna i historien är flera och jag tycker författaren håller en alldeles lagom nivå på person- och miljöbeskrivningarna.

“Eldvittnet” har jag läst ut på två dagar.
Dessförinnan läste jag Håkan Nessers “De Ensamma“. Jag har inte varit så förtjust i Håkan Nesser tidigare. Jag tycker han är lite torr och tråkig och det är något alldeles för dröjsamt över hans sätt att skriva. Men “De ensamma” var faktiskt bra. Det bästa jag läst av Nesser (vilket inte är så mycket). Historien kändes nära och okonstlad och Nesser har lagt ner ganska mycket utrymme på att teckna komplexa personligheter.

Så har jag för första gången stiftat bekantskap med Viveca Lärns Saltö-böcker. Jag läste “Värmebölja” och fick ett väldigt tudelat intryck. Först hade jag problem att hålla isär alla karaktärerna och insåg att jag nog borde läst serien från början om jag skulle kunna göra den rättvisa. Sedan störde jag mig på det barnsliga och komiska. Boken handlar om en pyroman men både handlingen och karaktärerna beskrivs på ett så parodi-artat sätt att det istället borde höra hemma i någon av Martina Haags rolighetsböcker.
När boken var slut lämnades jag dock med en småtrevlig må-bra-känsla och insåg förvånat att jag gott skulle kunna tänka mig att läsa fler av Saltöböckerna.

Kristina Appelqvists serie om universitetsrektor Emma Lundgren är också riktiga må-bra-böcker. “Liv i Överflöd” är inget undantag. Kristina bygger lagom invecklade intriger som oftast har rötter bakåt i tiden och som tar en oväntad vändning på sluttampen. Lite spänning, lite kärlek och sköna beskrivningar av omgivningarna på andra sidan Billingen i en skön mix. Nu väntar jag på pocketutgåvan av “De Blå Damerna”.

Efter att ha läst Liza Marklund och James Pattersons “Postcard Killers” beslöt jag mig för att läsa något mer av James Patterson. Jag köpte boken “Smekmånad” för 5 kr på Second Hand. Patterson har skrivit den tillsammans med Howard Roughan och jag hade ganska höga förväntningar efter att ha läst baksidestexten. “James Patterson är en av USA´s mest lästa författare och hans böcker är översatta till nära 40 språk. Han har fått 2003 års läsarpris… och Smekmånad ska bli film i Hollywood… Man längtar efter att få fortsätta läsningen… korta kapitel, så välskrivna, så fängslande och så dramatiska… En thriller med sträckläsningsvarning.” Men det var platt fall. En tafflig kärlekshistoria om en snygg, rik mörderska som möter en fattig, karaktärslös FBI-agent. Inte ett dugg spännande. Ordet thriller är det sista jag förknippar boken med. Ska ni läsa någon av böckerna jag läst på sista tiden så välj för allt i världen inte “Smekmånad”.

Välj förresten inte “Vägbygge” heller. En bloggkompis påstår att Stephen King är läsvärd och jag har köpt på mig några av böckerna för att försöka låta mig övertygas. Hittills har det inte gått något vidare. Jag har läst “Sömnlös” om en gammal gubbe som såg små patetiska liemanfigurer i sin hemstad, “Död Zon” om en misslyckad kille som dör ung av en tumör men som kan skåda in i framtiden under en period av sitt liv och nu “Vägbygge”. Den senaste boken är nog den mest deprimerande. En medelålders man förstör hela sitt liv eftersom han förargar sig på ett vägbygge i sin hemstad. Boken är 303 sidor lång. Det hade räckt med en.
Även här påstår baksidestexten att det handlar om en thriller, en psykologisk sådan till på köpet. Pyttsan säger jag! Jag kan inte komma på en enda anledning till att läsa boken, mer än möjligtvis att författaren har namn om sig att vara skräckens mästare. Men jag upplevde ingen skräck, inga mardrömmar, ingen spänning, inte minsta lilla kittling. Den var bara deprimerande, men inte tillräckligt för att ge en djupare känsla av obehag eller olust. En riktigt tråkig bok helt enkelt.

Den sjunde boken jag läst på sista tiden är Robert Ludlum och Gayle Lynds “Altmanplanen“. Jag är ju förtjust i Ludlum. Det är lite mer tanke bakom, lite mer förarbete och research och böckerna har oftast flera bottnar. Och “Altmanplanen” håller stilen. Det är spänning, det är action och fokus ligger på berättelsen, precis som jag vill ha det.