Några minnesbilder från resan:

Fredag kväll
Vi har ätit av den rikligt uppdukade buffén och strosat runt på upptäcksfärd på båten. Jag lägger mig för att vila i hytten och Förundersökningsledaren bestämmer sig för att ta ett stros till, på egen hand. Jag somnar medan han duschar. Medan jag sover kommer vi ut ur den skyddande skärgården och det börjar gunga ordentligt. Därav märker jag inget förrän jag vaknar med ett ryck av att den tunga hyttdörren smäller igen när Förundersökningsledaren går iväg. Då märker jag det desto mer och på en halv sekund är jag klarvaken. Jag sätter mig upp i sängen och märker ännu tydligare hur vågorna får båten att kränga från sida till sida. Jag tittar ut genom det väl tilltagna fönstret och ser från nionde däck ner på det upplysta havet flera meter ned. Vågorna går höga.
Jag slår på en informationskanal på den lilla TV:n ovanpå garderoben och läser att beräknad våghöjd är två meter. Två meter! Vågorna är högre än jag själv.
Plötsligt känner jag inte alls för att ligga själv i hytten och försöka sova. Jag klär mig raskt och går ut för att leta efter Förundersökningsledaren. Jag hittar honom genast på däck sex och blir jätteglad av att så snabbt ha uppspårat min själsfrände.
Resten av natten ägnar jag åt att be Jesus stilla vågorna. Och det gör Han, även om det tog lite lägre tid än min trötta kropp hade tålamod till. Fram på morgontimmarna gungar det nästan inte alls och hemresan är som en promenad i parken.

Lördag kväll
Vi har suttit länge i kareokebaren och väntat på att det ska bli min tur att sjunga. Jag är inte riktigt upplagd, nästan lite nervös fastän jag inte känner en levande själ ombord på färjan, mer än Förundersökningsledaren förstås. Jag har valt ut den enda låten jag tror att jag kan i den långa listan av kareokesånger. Det är Carolas “När löven faller av”. Medan jag väntar framförs sång efter sång och det är idel publikfriare med drag och hög “sjung-med-faktor”.
Förundersökningsledaren börjar tröttna på väntan. Klockan tolv börjar en dansuppvisnig på stora scenen som han vill se. Jag funderar allvarligt på om vi ska gå när den estniska kareokemadonnan ropar upp mitt namn.
Jag greppar micken, blickar ut över den månghövdade publiken i den fullsatta baren och sjunger så gott jag kan, trots att medhörning saknas och ljudet på musiken är för lågt för att jag verkligen ska kunna göra mig själv rättvisa.
Folk slutar skråla och sjunga. De stannar upp och lyssnar. De ställer ner sina glas och väder blickarn mot mig. Det blir onaturligt tyst för att vara en kareokebar ombord på en Siljabåt en lördagskväll.
När jag sjungit klart bryter jublet loss. Människor aplåderar och visslar. Uppskattande ord ropas. Stående ovationer (fast de flesta som står gör det för att de inte lyckats få någon sittplats…) Jag gör en fånigt vinkande gest, bugar mig som tack och kliver av scénen. Genast får jag en stor kram från en vilt främmade kille.
-Det var för … det mäktigaste jag hört, säger han med bara ett lagom sluddrigt uttal.
Och jag tänker på Rana. Hon skulle varit med. Det var för henne jag ville sjunga.

Söndag morgon
Vi sover länge. Natten har varit lugn. Nu är det dags för frukost. I en livsmedlesaffär i Tallin provianterade vi bröd, juice, tomater och Nutella dagen innan. Att gå i mataffärer och jämföra utbud och priser är bland det roligaste som finns när man är utomlands. Det fanns en del roliga saker men i avsaknad av kylskåp har vi nu dukat upp en enkel frukost på en plastkasse mitt på sängen. Förundersökningsledaren gläder sig åt Nutellan. Riktigt lyxpålägg!
Men vi har ingen smörkniv, ingen fickkniv, ingen fällkniv, ingen… kniv alls. Vad ska vi ta Nutella med? Det är lite för klenigt att stoppa ner fingrarna och något annat att bre med hittar vi inte i hytten.
Förundersökningsledaren kommer på det. Bättre knivlös än rådlös. Han kör ner tandborstskaftet i burken och så är frukosten serverad!