Jag tjuvlyssnar på lilla Svalan och hennes klasskamrat. De pratar minnen:
-Kommer du ihåg när vi fortfarande gick på dagis och jag hittade en snigel.
-Ja, det var en så´n där stor snigel.
-Ja, och jag tog upp den såhär, med handen.
-Ja, det gjorde du.
-Och jag ritade med den på ett träd.
-Ja, och det blev liksom ränder efter, slemränder.
-Ja, värsta slemränderna ritade jag med snigeln.
En sekund tänker jag på den stackars snigeln som antagligen fick sätta livet till för att lilla Svalans kompis skulle kunna rita ränder på ett träd, men sedan försvinner tanken för att ersättas av ett roat småleende som når ända ner i hjärtat när jag lyssnar på deras fortsatta minnessnack.
De är sex år. Det var mindre än ett år sedan de gick på dagis. Perspektiven är helt annorlunda för en 6-åring än för en 37-åring. Jag undrar hur det kommer kännas att vara 80 år. Tänjs tiden på något mysitiskt sätt ut så att man upplever sina minnen på samma sätt när man är 6, 37 och 80 år?
Hahaha, och “VÄRSTA” slemränderna också. Ungar är verkligen underbara. Helt rätt att tjuvlyssna, helt rätt att inte ömma för sniglarna.
Inatt när jag som vanligt inte kunde somna, hittade jag på att få lite dåligt samvete för en kommentar hos dig också (bland det övriga inte så konstruktiva nattältandet). Först klagar jag på dina släktepitet. Och så gör du rent hus och förklarar allt så fint – och då fortsätter jag att fjanta och peka finger och vill visst inte inse det glasklara. Förlåt! Giv mig tillgift så här de sista flämtande dygnen på detta knäppa år. 😉
DU ÄR BÄST. Det var så jag skulle ha sagt istället.
Pussåkram, R