När vi var och hämtade granen i skogen igår hävde Förundersökningsledaren ur sig:
-Vi kanske ska satsa på en platsgran näst år.

Han motiverade med att vännerna vi besökte i fredags hade en så fin platsgran, tät och fin, konformad och med upprättstående grenar. Barrfri…

-Aldrig i livet, svarade jag.
-Hellre en ful gammal skraltig gran med äkta barr än en platsgran.
-En plastgran kommer icke över vår tröskel!

Ikväll klädde jag och barnen granen. Det blev som vanligt. Barnaögon som tindrar. Mor i huset myser. Far sätter i ljusen ivrigt påhejad av övriga familjen.

Efter en stunds brottande med de trilskande grenarna och efter allt för många stickor i fingrar och fötter ropar jag till maken:
-Nästa år tycker jag vi skaffar en plastgran!

Jag bestämmer mig för att låta barnen klä granen som de vill. Jag ska inte lägga mig i. Nu ska vi ha roligt. Alla ska vara glada och nöjda.

Efter en liten stund påpekar jag att det kanske inte är så bra att hänga alla röda smällkarameller bredvid varann. Vi måste sprida ut kulorna också, så att det hänger blå kulor på ett jämt avstånd från varann, och röda och guldiga däremellan.
-Och ni kan inte hänga de små kulorna längst ner och de stora högst upp. Det måste vara tvärt om!
-Och så får ni inte hänga så tunga saker långt ut på grenarna. Då tyngs ju grenarna ner och de är redan lite ledsna. Det blir inte snyggt!
-Och så kan ni väl inte hänga två kulor på samma gren, sprid ut dem ordentlig. Titta, nu är det ju inget som hänger här nere. Vi kan ju inte ha ett helt tomt parti här.
-Nej, de här fina röda kulorna med guldglitter ska hänga högst upp, så brukar vi alltid ha det.
-Det är lika bra att jag hänger upp de vita julgranskaramellerna själv så blir det snyggast.

Guldgossen gav upp rätt snabbt. Han suckade och sa att han inte tyckte det var roligt längre. Jag fattar inte varför han inte vill vara med och klä granen. Det är ju tradition att vi gör det tillsammans. Istället gick han upp och var med Förundersökningsledaren och installerade en större hårddisk i TV-datorn. Lilla Svalan och jag klädde klart granen själva. Hon höll ut till det bittra slutet.

Och nu efteråt har jag bara gått och flyttat om några kulor, hängt istär, bytt plats.
Men i stort sett är det barnen själva som klätt granen.
Precis som vanligt.