Jag fick en lapp på mitt skrivbord av kollegan som svarar på inkommande samtal.
Det stod bara: Ring Guldgossens fröken.
Jag haffade kollegan som meddelade att fröknen sagt att det inte var så farligt.

Inte så farligt, inte så farligt. Vad kan ha hänt då?

Jag ringde genast till Guldgossens frökens arbetsrum. Inget svar.

Jag ringde till skolexpeditionen för att se om de hade koll på var fröken behagade befinna sig när hon bett mig ringa. Det var ingen som svarade där heller.

Vad kunde ha hänt egentligen? Har Guldgossen trillat och slagit sig, fast bara lite grann, eller är han sjuk. Eller har han kommit i bråk med någon… (Det sistnämnda är väl i och för sig inte så troligt.)

Jag ringde till telefonen på stora fritids. Inget svar.

Jag ringde till expeditionen igen. Inget svar.

Jag ringde arbetsrummet igen. Inget svar.

Jag ringde expeditionen, arbetsrummet och fritids några gånger till. Inga svar.
I stället svarade kommunens växel och när de fick höra varför jag höll på att ringa som en galning så kopplade de mig till rektorn.

Och kan ni gissa – inget svar där heller.

Jag fick till slut svar på lilla fritids, men det hjälpte ju inte eftersom de inte visste något om varken var Guldgossen eller hans fröken befann sig.

Uppgiven vände jag mig till mitt stora stöd i livet. Ja, faktiskt! Jag ringde Förundersökningsledaren och bad om råd. Mammaoron kröp i kroppen. Borde jag åka dit?
Förundersökningsledaren gjöt olja på vågorna och uppmanade mig att ringa lite till.

Till slut fick jag tag på fröknen.
Hon ville bara veta hur hon skulle fylla i Försäkringskassans VAB-papper.

Suck!