Jag har märkt att det pyntas en del ute i blogg-Sverige. Det är väl främst bland inredningsbloggarna juldekorationerna flödar, och då inte med tomtar och glitter utan mer med det vita och med ljus.
Det är vackert.
Men…
Jag har bestämt mig för att barnen ska få julpynta hos oss, i alla fall så länge de själva tycker att det är roligt. Deras bästa dagis- och skolpyssel sparar jag också, tillsammans med ärvda och köpta saker och alltihop åker fram varje jul.
Just nu håller jag på och packar upp de tre banankartongerna som förvarar julpyntet under större delen av året. Jag lovade barnen igår att vi skulle julpynta ikväll.
Jag är en usel löftesbryterska. Lilla Svalan har tappat förtroendet för mig fullständigt och till och med den återhållsamme Guldgossen blev besviken på mig när jag inte lyckades hålla tidtabellen utan har fått skjuta upp julpyntandet några dagar.
Anledningen till mitt vidriga avtalsbrott är att jag upptäckte (märkligt, det är ju likadant varje år men jag tycks glömma bort de här detaljerna…) att för att kunna sätta upp något julpynt så måste man också ta bort andra prydnadssaker för annars svämmar det över på fönsterbräden och soffbord. Och när man ändå håller på att plocka undan och packa ner så kan man lika gärna damma lite också.
Och hoppsan, så var klockan åtta och barnen borde legat i sina sängar för en halvtimma sedan.
Nu har jag packat ner året-runt-sakerna och dammat och nu plockar jag upp våra julsaker, ställer allt i en stor hög på soffbordet och så får barnen placera ut sakerna där de tycker att de passar när tiden är mogen.
Det blir inte i morgon för då ska jag bort på julbord med jobbet och Förundersökningsledaren och barnen ska göra en föräldrarunda och först besöka mina föräldrar för att hämta ved och sedan fara till hans föräldrar och vara datasupport.
Man kan bli lite nostalgisk när man packar upp julsaker. Vissa figurer har jag starka barndomsminnen förknippade med. Det finns två små tomtar, en illgrön och en fulorange, som jag fick när jag var liten. Jag tycker mycket om dem trots att de är oansenliga och den gröne tomten har tappat huvudet och fått det fastlimmat igen.
Min allra käraste julskatt är en fin röd ängel med små guldkantade vingar och ett pälsbräm av prslin längst ner på kjolen.
Andra saker har jag köpt själv, som vuxen, och känner ingenting för. Men jag kan ändå titta lite kärleksfullt på dem och tänka att om de får ha sina huvuden i behåll kommer de förmodligen så småningom att bli mina barns minnessaker och kanske kommer någon av dem att få hedersplatsen i deras hem en dag.
