Den här dagen har inte börjat bra.
Min mage ville inte riktigt sköta sig som den ska så jag blev sittande på toa alldeles för länge. Båda benen somnade och jag var frustrerad och stressad.
Jag väckte barnen tio minuter efter det att jag och lilla Svalan egentligen borde ha åkt hemifrån. Det tog en stund att övertyga dem om att vi hade bråttom.
Lilla Svalan satte sen fart med påklädning och tandborstning medan jag packade hennes väska med frukt och smörgås.
Men sen kom hon aldrig ner från övervåningen. Förundersökningsledaren är sjuk och låg och sov så jag kunde inte använda min lungkapacitet för att jaga ner henne heller. I stället viskade jag med upprörd stämma:
-Lilla Svalan! Vad gör du?
Lilla Svalan kom ner för trappan med sin surfplatta i handen. Jag kokade över direkt:
-Men lilla Svalan? Är du tokig? Du kan väl inte ägna dig åt surfplattan när vi har så bråttom. Frukosten på fritids har börjat för två minuter sen. Hur tänker du egentligen? Vi har ju sanslöst bråttom, då kan du ju inte sätta på den där! Jag fattar inte hur du ens kan komma på tanken!
Lilla Svalan blev ättiksur och pratade inte med mig varken när vi tog på oss ytterkläderna, under bilfärden till skolan eller när jag släppte av henne på parkeringen.
Själv var jag på plats i tid på jobbet, men jag hann inte tanka bilen. Bensinlampan har lyst klarorange i flera dagar så det hade varit välbehövligt.
