När jag tog min lilla lunchpromenad gick jag förbi en mamma och hennes tvåårsåldriga dotter. Dottern hade ett utbrott. Hon skrek och slog.
Mamman stod på huk och försökte gjuta olja på vågorna.
Lite senare, när jag var på väg tillbaka till jobbet, mötte jag dem igen. Nu satt dottern i vagnen, snorig, rufsig och varm. Hon tjatade oupphörligen:
-Prata mamma, mamma prata, prata, prata…
Mamman vände bara ansiktet mot solen och log. Hon sa ingenting.
Jag blev så impad. Här har vi en styck kvinna som faktiskt kommit på ett sätt att ta kontrollen.
Och som dessutom behärskar förmågan att stänga av, inte bli frustrerad. Som kan le mot solskenet i livet!
