Lilla Svalan lyckas aldrig somna i tid på kvällarna.
Igår la jag henne klockan åtta och körde hela nattningsritualen med pyjamas, tandborstning, kvällsbön, sången “Det går en liten ängel”, varma kramar och pussar och en egenpåhittad saga.
Sedan låg hon vaken till halv tio i alla fall.
I morses var hon jättejättejättetrött. Hon berättade att hon drömt något och varit vaken två gånger och inte kunnat somna om med en gång. Till på köpet…
Det var riktigt svårt att lämna henne på skolan idag.
Lilla Svalan grät. Jag gav henne mina allra mjukaste mammakramar och pussade och klappade och strök bort tårar och hår och viskade tröstande hoppingivande ord.
Till slut kunde jag få henne att följa med snälla fröken och hålla i handen.
När jag kommit halvvägs till bilen och fröken med sitt följe av barn kommit halvvägs till matsalen för frukost, hörde jag lilla Svalans hjärtskärande gråt. Hon kom springande efter mig och vi fick kramas och tröstas ett bra tag till.
Jag ÄR en ganska hårdhudad mamma, men ibland får till och med mitt mammahjärta mer än det tål.
Lilla gumman, både du och hon.
Gumman!!! Jag känner med dig! Det finns inget som kan få modershjärtat att värka som barnens gråt och kämpande… Vissheten att det något alla ska igenom hjälper föga för stunden, men dock för långa loppet.
Ur detta kommer både Svalan och du starka… “det går över” är några ord som passar i de flesta situationer och som vi fått rådet att hänga upp oss i när stunder varit jobbiga med barnen…
Men, som sagt, just nu känns det tungt ändå… och det är helt normalt.
Allt styrka till er båda!!
Varma kramar!!
Willewira
Usch, så jobbigt. Jag förstår att mammahjärtat känns tillplattat för tillfället.
Är det hennes oro kring tröttheten (att hon inte ska orka) som spökar? Svalan verkar ha kommit in i en ond tankespiral. Och mitt i spiralen står du (och F-ledaren) med en jätteryggsäck av aldrig sinande kram- och närhetsresureser.
Era insatser bör räcka på sikt, så finn tröst i det.
Många kramar från dig till mig.