Det är många som bloggar om hösten nu. Jag vill inte vara sämre.
Hösten bär med sig så mycket känslor.
Depression, trötthet, stress, tristess. Det är grått, mörkt, regnigt. Skolor och aktiviteter drar igång igen och man får mycket att göra, för lite fritid, för lite sömn, för lite sol.
Glädje, delaktighet, vila, tillfredsställelse. Luften är hög och klar. Träden bjuder på årets största färgfest. Man skördar, planerar, kommer igång, träffar arbetskamrater och vänner, tänder ljus, motionerar igen, kryper inomhus och myser och umgås.
När jag tänker på ordet “höst” ser jag en bild framför mig.
Det är jag som går nerför en svagt sluttande backe, på en “på-landet-väg” av två uppkörda hjulspår med gräs i mittsträngen. Jag har på mig jeans, en varm tröja och den bruna mockajackan som pappa hade när han var ung. Om halsen har jag virat en skön halsduk.
Luften är hög och klar. Till höger brinner löven i gult, organge och rött. Det är aspar som så lätt växlar över i mörkrött på sina myntstora blad. Undervegetationen har vissnat ner till torra rön som prasslar och viskar till varann i den svaga vinden. Till vänster breder en stor stubbåker ut sig. På mitten av fältet har några tranor landat och skickar sina sorgsna trumpetstötar ut över landskapet.
Jag är lycklig. Jag går och tänker på den gosse jag nyligen blivit kär i och som jag kommer göra mitt yttersta för att få vara med. Det var för över tjugo år sen. Idag lever vi ett underbart liv tillsammans. Det kunde jag ju inte veta då, men kanske anade jag den ljusnande framtiden ändå.
Mitt hjärta sjöng strofer ur Charlotte Höglund och Uno Svenningssons sång:
“Minns du dagen i oktober?
Ja, jag minns den dagen, hur fin du var!
De eldröda träden hade sakta brunnit ner,
precis som mina tvivel, jag ville öppna mig mer.
Jag ville säga – jag älskar dej!
Kom och håll hårt om mig!
Kom och håll om mig.
Åh, tysta ser vi på varann.”
