Jag har inte läst så intensivt den senaste tiden. Ingen av böckerna har varit sådär fängslande att jag inte kunnat lägga dem i från mig, eller somna från dem heller för den delen.
Den senaste; Liza Marklund och James Pattersons “Postcard Killers” var dock fantastiskt lättläst. Kapitlen var korta, språket lättfattligt utan att vara förnedrande enkelt och miljö- och personbeskrivningarna var så naturligt inflätade i berättelsen att de knappt märktes. Allt målades med klara färger och breda penseldrag.
Upplösningen lämnade ganska mycket övrigt att önska då det var allt för raskt överstökat. Spänningen infann sig aldrig och hela historien var ganska fyrkantig och fantasilös, men som lättsmält bladvändare var det en helt okej bok.
Boken innan “Postcard Killers” var John Grishams “De utvalda“. På omslaget står det: “Absolut en av årets bästa thrillers. /Sundsvalls Tidning”. Antingen kom det inte ut några thrillers 1996 eller så har Sundsvalls Tidning en helt annan definition av thrillers än jag har.
Det som slog mig när jag läste “De utvalda” var först och främst att John Grisham uppenbarligen tagit reda på så mycket fakta om det amerikanska rättsväsendet och juryförfarandet att hälften hade varit nog.
Det andra som slog mig var att jag inte vet särskilt mycket om svenska rättsväsendet. Har vi överhuvudtaget systemet med juryer i Sverige? Jag trodde inte det men efter att ha letat lite på nätet verkar det som om det faktiskt förekommer mål med jury även i Sverige. Då handlar det dock bara om tryckfrihetsmål.
“De utvalda” är en långsam bok. Det är 431 sidor utan spänning, utan glädje och i princip utan handling.
Tyvärr gick boken jag läste innan “De utvalda” i ungefär samma långsamma tempo. Leif GW Perssons “Mellan sommarens längtan och vinterns köld” har visserligen handling och är bitvis nästan lite spännande men det är framförallt en politisk bok. Läsaren har inga större bekymmer att ana författarens ambitioner med boken. Den är trevligt skriven med ett konsumerbart språk och slutet är ganska oväntat.
Efter att jag läst Jo Nesbös “Huvudjägaren” och ratat den fick jag rådet att i stället läsa hans böcker om Harry Hole. Jag hittade “Fladdermusmannen” i en Second Hand-butik och tyckte att den bar ett betydligt större djup än “Huvudjägaren”. Nu kan jag till och med tänka mig att läsa ytterligare Nesbö-böcker.
“Fladdermusmannen” läste jag före Leif GE Perssons bok, och innan “Fladdermusmannen” gottade jag mig med Peter Robinsons “En ovanligt torr sommar“.
“En ovanligt torr sommar” är riktigt trevlig. Den bjuder på ett stycke engelsk landsbygd och en mordhistoria som kompliceras av tidens tand. Klart läsvärd enligt min smak.
