Tandsten är inte alls lika roligt som tandfén.
Tandsten är heller inte lika roligt som tantsten. Tantsten föreställer jag mig är en diamant. Diamanter är ju kul!
Guldgossen har tandsten. Eller hade. Nu har vi varit hos tandhygienist och tagit bort det. Nej, det var inte vi som tog bort, det var tandhygienisten.
Har ni märkt att tandhygienister oftast är äldre damer som verkar lite bittra över sin plats i livet, och som inte tvekar att låta det gå ut över de tandkött de får möjlighet att sätta sina vassa verktyg i.
Sådan var inte Guldgossens tanthygienist. Men hon var tant, eller äldre dam om man föredrar det uttrycket.
Småmysigt morgonpigg (vi hade tid klockan 08.00) tog hon sig an uppgiften att nogsamt skrapa bort all gul beläggning. Hon putsade, filade och tandtrådade och visade mig hur jag ska sköta om Guldgossens gaddar för att så långt som möjligt undvika att tandstenen kommer tillbaka.
Guldgossen låg på britsen och jämrade sig. Jag har själv tagit bort tandsten några gånger och vet ju att det gör lite ont.
-“Försök slappna av”, uppmanade jag. “Och vicka med tårna! Då tänker du på tårna och inte tänderna”.
-“Ja, kniiip med tårna”, fyllde tanthygienisten på. “Då gör det inte så ont i munnen.”
Till slut fick Guldgossen nog av våra uppmuntrande tillrop och uttalade sig trots verktygen i munnen:
-“Hon drar mig i håret!”
Aha, det var där skon klämde. Guldgossens lockar dinglade ut från tandläkarstolen och tanthygienistens mage drog och drog i hans hår. Efter lite justering av lockarna kunde behandlingen fortsätta och då var det inga problem.
