Det är sista dagen, men den börjar som vanligt – med en påse huvudvärk. Fem timmar och fyra tabletter senare är det inte bättre. Men det är i alla fall sista dagen. Klockan fyra kommer jag gå ut från kontoret och inte återvända på fyra veckor.
Det är också sista dagen för lilla Svalan. Sista dagen på dagis. Hon är nöjd med detta. Känner sig stor och beredd för skolvärlden. Jag kramar dagispersonalen adjö. Och kommer på att jag kommer sakna dem. Jag har inte tänkt på det tidigare. Nu har vi inte längre någon anledning att träffas varje morgon, att prata om väder och vind och vara trevliga mot varann. Jag kommer sakna lilla Svalans fröknar. Vi har umgåtts i sju år (Guldgossen har också gått där). Det har inte varit samma personal hela tiden men nästan.
Jag är så fantastiskt tacksam till dessa underbara kvinnor som inte bara utfört sitt jobb utan som faktiskt älskat mina barn. Som värnat och månat och tagit om hand och fostrat och matat och torkat och lekt med och pysslat och skojat och sjungit och… älskat!
Det är tjugo minuter kvar till lunchrasten, inte lönt att börja lipa nu, men några förstulna tårar smyger ändå omkring i ögonvrån.
Dottern fick i läxa att alltid ge fröken Lena en kram om hon ser henne på väg till skolan. Jag önskar att jag också fått den läxan…
