http://mayhembitch.blogspot.com/
Här är länken till en blogg jag gärna läser. Den här kvinnan bangar inte för att skriva om det som är jobbigt, även när det är personligt. Hon har min beundran och respekt.
I senaste inlägget skrev hon om urinprov. Det fick mig att tänka på hur det var innan jag blev gravid med sonen. Här är min berättelse:
Jag och maken hade kommit överens om att vi ville ha barn. Jag gillade egentligen inte barn sådär värst. Trodde inte jag skulle bli en överdrivet bra mamma heller, men jag ville ju ha barn i alla fall… någon gång i framtiden. Vi diskuterade detta en hel del och kom till slut fram till att vill man ha barn ska man nog inte vänta allt för länge med att göra dem. Vi ville inte bli för gamla föräldrar, som inte orkar leka med barnen eller ta hand om dem ordentligt.
Så vi satte igång… nog om det…
Mensen kom som vanligt. Inget konstigt med det. Det kan ju inte ta sig direkt.
Men vi intensifierade produktionen. Jag var nog mest pådrivande. Maken protesterade inte.
Oroväckande tankar började dyka upp i min hjärna. Tänk om jag inte kunde få barn. Nu när vi bestämt oss och allt. Tillhörde jag de ofruktsamma, de förtorkade, de utan moderlighetens varma aura? Skulle vi behöva adoptera, är inte det en väldigt lång process, jag ville ju ha barn nu! Eller skulle vi bli tvingade att göra provrörsbefruktning. Jag som är så stickrädd! Jag deppade ihop. Blev knäpp. Kunde inte tänka på annat än mitt förlorade moderskap.
När det var dags för nästa mens uteblev den. Hoppet återvände. Vi avvaktade några andlösa dagar och jag fick ett oanvänt (så klart att det var oanvänt, jag menar överblivet) gravtest av en vännina. Det var jättespännande att kissa i en plastmugg och sedan snabbt doppa teststickan och vänta den utsatta tiden. Maken fick titta först, jag var för spänd och nervös. Jag trodde verkligen att jag blivit med barn. Visst mådde jag lite illa, visst kändes det som om det fanns ett litet liv där inne i magen.
Antiklimax. Testet visade fel. Som om jag inte skulle vara gravid. Pha!
Maken försökte försiktigtvis påpeka att jag kanske bara gått några dagar över tiden, men jag avfärdade honom. Istället ringde jag mödravården och beställde tid för en riktig gravtest några dagar senare.
Fyra dagar över tiden. Jättespännande! Vid det här laget var jag ganska övertygad om att jag faktiskt var gravid. Vi skulle bli föräldrar. Få en jättegullig lite unge att älska. Borta var alla tvivel på min förmåga som mor. Jag är ju inte direkt en person som går halvhjärtat in i projekt som jag själv skapat…
Jag satt på toaletten på mödravården med en papperskål och väntade på att kissa. Och väntade… och väntade. Jag drack vatten. Jag skvalade med kranen i handfatet. Provade att låta vattnet sakta droppa och skapa oemotståndliga kissframkallande ljud.
Inget hjälpte! Det var fullkomligt omöjligt att prestera ens den allra minsta lilla droppe urin.
Jag gav upp. Det var sååå pinsamt att gå ut till barnmorskan och erkänna nederlaget. Jag såg personalens blickar och tolkade dem efter mitt humör. De hade roligt på min bekostnad och tyckte att jag var knäpp som tjatat till mig ett gratis test och sedan inte kunde kissa. Jag såg också makens oro. Jag var inte alls den glada, väna kvinna han gift sig med. Plötsligt hade jag förvandlats till en psykopatisk galning utan rationellt tanke- och beteendemönster.
Vi for hem. Jag grät inte men kände mig oförmögen och labil.
På eftermiddagen fick jag min mens.
När första chocken lagt sig och det gått en vecka ringde jag mödravården igen. Jag ville få en tid för undersökning. Jag ville veta varför jag inte kunde bli med barn. Vad var fel? Var jag steril? Fanns det inga ägg? Var livmodern paj?
Barnmorskans första fråga var:
-Hur länge har ni försökt?
Jag insåg inte faran utan svarade sanningsenligt:
-I två månader.
Hon kontrade:
-Och vad får dig att tro att du inte kan bli gravid?
Sedan fick jag en lektion i psykosomati. Att kroppen reagerar när psyket slår slint. Att mensen blir fördröjd för att jag stressar upp mig. Rådet var givet:
-Strunta i att bli gravid. Älska för att ni vill. Ta det lugnt. Tänk inte så mycket, analysera inte, känn inte.
Tredje mensen kom inte heller. Då var jag på konferens på Mallorca. Jag var sjukt trött och mådde som en gris. Direkt när jag kom hem for jag till mödravårdscentralen för ett nytt test, sprickfärdig med vatten så att jag skulle kunna bestå kisseprovet. Det funkade. Jag kissade, och testet var positivt.
Efter några veckor var jag tillbaka för inskrivning. Medan jag väntade satt jag och bläddrade i tidningen “Vi Föräldrar”. På insändarsidan hittade jag ett recept på moderkaksgryta. En flerbarnsfamilj hade på fullaste allvar tagit tillvara moderkakan och gjort en näringsrik gryta för att fira den nya familjemedlemmens ankomst.
Jag fick kalla fötter. Väldigt kalla fötter!
