Det blev lunch i alla fall. Utan torghandel och utan något gott att äta. Jag hade tänkt komplettera mitt äpple med lite bröd åtminstone. Utan pengar lät det sig inte göras.
Men jag hittade en årsgammal burk broccolisoppa i frysen. Det funkade. I alla fall nästan. Med näsan i boken och bortkopplade smaklökar.
Tack för de kloka orden. Klokt och tänkvärt. Nej, jag tror inte heller att det saknas några större fel på mej 😉 Men man vill ju gärna förstå, hur blev det så här konstigt? Och framför allt, man vill förstå för att kunna gå vidare och möta en framtid utan de här problemen. Konstigast av allt är hur hjärtat är så oförfärat och inte slutar att älska, trots allt.