För några dagar sedan läste jag ut min gamla bok “Stackars lilla Svala”. Och jag grät faktiskt hela två gånger. Det var så sorgesamt när Sannas föräldrar dog borta i Indien och dottern plötsligt befann sig utlämnad till ogina släktingar och på nåder fick bo kvar som hushållerska utan lön.
Men sen gick det såklart bra i slutet. Hon fick prinsen och halva kungadömet.
Mesta behållningen av boken den här gången är det härliga, gammaldags språket. Jag har fått hålla mig i skinnet för att inte själv sväva ut i ett floskrikt, omständligt språk.
Ibland blir det tvära kast i litteraturslukeriet. Nu läser jag “Snabba Cash”. Även här är hittills behållningen det annorlunda språket. Korthuggna meningar, mycket slang, onödiga ord bortskalade. Ändå fullt läsbart och med ett fint driv i berättandet. Nu vill jag skriva som Lapidus i stället. Rappt och koncist.
Jag har kommit igenom halva boken ungefär och jag kan verkligen rekommendera den. Jag köpte uppföljaren “Aldrig fucka up” samtidigt och kommer läsa den så snart jag är klar med den första. Jag gillar att läsa flera böcker av samma författare i följd. Det ger ett så härligt flow. Jag blir hemma med stilen och uppslukas av personerna om det är en sammanhållen serie.
Och jag älskar att läsa. Det är verkligen avkoppling i kvadrat. Verklighetsflykt parat med underhållning kombinerat med njutning, ibland intellektuell men oftast bara fantasieggande.
Igår läste jag mig ner till Göteborg, och sedan hem igen. Maken fick sitta bakom ratten. Han försökte ibland föra någon typ av konversation men fick lägga ner när jag visade mitt ointresse genom att mumla orediga svar.
Och nu är det kväll och jag får gå och lägga mig och läsa igen.
