Nu har det hänt igen! Jag tvekades inte ens en halv sekund innan jag föll… för frestelsen.
Den idag utnämnda PMS-kollegan hade tagit med sig en vidunderligt god, i-munnen-smältande chokladkladdkaka och glass till härligheten. Jag åt mer än en bit!
Nu är jag lagom chokladspeedad för att orka jobba duktigt ända fram till lunch, och mer än lagom rund om magen.
Jag har funderat på att försöka börja springa igen.
Nej, det där lät mer än vad det är. Jag försöker igen.
Jag har funderat på att under sommarmånaderna ägna vissa dagar åt att oändligt försiktigt och i sakta mak öva upp min hittills icke existerande förmåga att jogga en mycket kort liten distans.
Förra sommaren var jag ute och gjorde just detta ganska regelbundet, två-tre gånger i veckan. Jag har följt ett litet träningsprogram som jag hittat i en gammal Amelia-tidning och det går ut på att omväxlande jogga och gå och succesivt trappa upp sekvenserna av jogging tills man till slut klarar att springa i 20 minuter.
För någon (jag) med en gigantiskt stor brist på kondition så kan målet verkar fruktansvärt avlägset, men jag är inte så målorienterad. Fråga mina arbetskamrater, ingen skulle stämma in i påståendet att jag är en tävlingsmänniska 
! Jag bryr mig följdaktligen inte om att jag förmodligen aldrig kommer uppnå målet, huvudsaken är ju att jag får röra på mig lite.
Om man rör sig lite, helst varje dag, så kan man ju äta mer chokladkladdkaka, och det är ju det som är huvudsaken.
Du är såå välkommen att pladdra vidare!
Fram tills i vintras hade jag inte någonsin sprungit (läs joggat jättejättesakta) mer än 100 meter någon enda gång. När jag tagit mig dom 100 metrarna trodde jag att jag skulle dö. I januari fick jag för mig att jag skulle börja röra på mig, för att mamma ska bli nöjd mest. Nu kan jag springa i 25 minuter i sträck, just tack vare ett sånt där schema! Nu är jag en sån där irriterande person som säger: “jomen, det är skönt, och lätt, bara man kommer igång”. Jag blir lite äcklad av mig själv när jag säger sådär, men det är ju sant! Det jag försöker komma till är att scheman verkligen funkar om man följer dem till punkt och pricka. Anledningen till mitt pladdrande är uppsatserna jag borde skriva på istället för att läsa och kommentera här…
Just så tänker jag! Bara jag rör på mig lite, så kan jag ha kvar mina laster.
Fast jag ogillar verkligen löpning, så jag går med stavar istället. Förbaskat effektivt, om jag får säga det själv.
/Grammatiknörden…