Maken är förlåten.
Jag försökte agera vuxet och berättade att jag blivit ledsen när jag upplevde att han var otacksam vid mitt försök att hjälpa honom med presentinköp. Då bad han om förlåtelse och så klart att jag förlät. Jag kan vara långsint ibland, men nu var det helt onödigt. Är det egentligen någonsin nödvändigt att vara långsint? Jag tror inte det. Den ende som blir riktigt lidande är ju en själv. Och då uppnår man ju ändå inte avsedd effekt!
Det är alltså bättre att fria än att fälla, bättre att förlåta än att själv behöva gråta. Den som är småsint skall själv bli bemött med samma mått.
Nu börjar jag röra till det för mig och med en titt på klockan inser jag att dagen snart är slut och det är tillåtet att uppsöka horisontalläge. Man ska aldrig somna osams…
