Är det nu det är meningen att jag ska vara vuxen?

Ikväll ska jag på första föräldramötet inför dotterns skolgång som börjar till hösten. Detta är anledningen till min inledande fråga. Det känns på nåt sätt så vuxet att ha barn i skolåldern. Nu har jag kommit så långt att jag måste tampas med andra vuxna och försöka förhålla mej vuxen även när jag kanske hellre vill gå i försvarsställning, eller skällställning, eller vilken ställning jag nu känner för att hamna i.

Men, säger du nu, borde du inte redan vara vuxen om det nu hänger på barnas skolgång! Sonen går ju i skolan.
Jo, det skulle man ju kunna tycka. Men dottern har hjälpt mig att igla mej fast med åtminstone ena benet i den bekymmersfria och omhuldade barn- och ungdomstiden. När man är förälder till ett barn som går på dagis behöver man inte komma ihåg gympapåsar, att söka ledigt i god tid eller att packa ner utflyktsfika och man behöver heller inte förmana sitt barn till att ta på regnkläder och gummistövlar om det regnar, att inte hamna i konfliker med andra barn, att äta den mat som serveras… allt sånt här sköter dagispersonalen om och är det något man missar så blir man vänligt påmind utan att få någon pekpinne i ögat.

Nu är det slut med sötebrödsdagarna. Nu är det dags att axla sin föräldraroll fullt ut och bli -oh, hemska tanke- vuxen på riktigt.

Fullvuxen!

Jag skulle kunna bre på lite mer, det handlar så klart inte bara om att ha skolbarn, utan om så mycket mer. Om att vattna sina krukväxter, om att deklarera (fast det sköter tack och lov maken), om att tycka det är skönt att ha tråkigt, om att läsa inredningstidningar med behållning… kanske ska jag göra en lång lista någon gång i framtiden. Men det är väl rätt vuxet det också, att göra listor…